Känsla utan namn

Försöker hitta ett sätt att beskriva hur jag känner mej just nu. Finner inte orden.

Jag har varit i Sthlm några dagar för systersonens konfirmation. Snabbt till en vän, vidare till nästa och nästa. Festligheter och närvaro, trevligheter med fullt med andra omkring mej. Nu är jag hemma, ensam igen.

Imorse till tåget. Lång dags färd med SJ. Kom hem trött och hungrig och kastade mej över kylskåpet. Nu har jag sovit en timme och vaknade med den här obeskrivliga känslan. En del vemod, en del känsla av att inte vara del av verkligheten, lite trötthet, lite ensamhet.

Ute är himlen full av mörka moln. Likaså min vilsna själ, mellan sömn och verklighet.