jag är förkyld. varje gång jag sväljer känns det som att stoppa en näve rakblad i halsen. men idag slutade jag tidigt, jag har en varm valp som sover i mitt knä och en ledig långhelg framför mig, så det är väl inte så illa egentligen. det kunde ha varit värre.
jag är fortfarande trött efter helgen, besök av mina föräldrar äter massor av energi. ibland tänker jag på att det finns människor som har en helt normal relation till sina föräldrar. som kan umgås helt otvunget och för att de vill det, inte av tvång. människor som har föräldrar som inte till varje pris måste älta 25 år gamla oförrätter som aldrig går att göra ogjorda i vilket fall som helst.
jo, det var det där med hygien. för mig är det jätteviktigt. eller jag är ju inte en sån som måste tvätta händerna tjugo gånger i timmen och det är ju inte så att jag har bacillskräck eller så. men jag mår lite fysiskt dåligt om jag är inte får duscha varje dag. jag känner mig lite illa till mods om mina kläder inte är rena. de kan vara hur slafsiga och slitna som helst, men de måste vara rena för att jag ska må bra. och jag skulle aldrig kunna strunta i att tvätta håret och dra ner en mössa på huvudet istället för att dölja att håret är flottigt. eller det är klart att allt det där är möjligt om man inte har något annat val. men nu har man ju det.
och det har funnits en tid när inget av det där var viktigt. en tid då jag var så söndertrasad, så jävla långt nere på botten, det var på våren och sommaren efter T:s självmord och efter våldtäkten, när jag flöt långsamt omkring i tillvaron, var nästan aldrig hemma, åt när jag råkade komma ihåg att man borde, sov där jag råkade befinna mig när det blev natt, om jag fick; långa iskalla nätter på någon annans soffa, på någon annans golv, i någon annans trappuppgång.
och jag slutade tvätta mig, jag slutade byta kläder, jag slutade borsta tänderna, jag var skitig och äcklig och jag luktade illa. och jag minns inte så mycket av den här tiden längre, vill inte minnas, vill inte rota. det finns annat att minnas och rota i som inte heller är trevligt. men det här är den period som jag undviker mest av allt. jag kan - ibland - känna sympati för den trasiga fjortonåringen jag en gång var. men jag kan aldrig förlika mig med den här personen, aldrig.
och varje gång jag träffar mina föräldrar så är det som om jag blir påmind om detta. för de är verkligen inte noga med hygienen, de tvättar inte händerna när de varit på toaletten, de borstar inte tänderna på morgonen, de går i sina solkiga kläder i flera dagar efter att kläderna har blivit solkiga, DE LUKTAR ILLA. kanske inte så att någon annan märker det, men JAG märker det, jag som måste befinna mig så jävla nära dom bara för att vi råkar vara släkt. och i deras närvaro känner jag mig också skitig och det är som om det öppnas ett litet hål till den här tiden jag inte vill tänka på. och när de har åkt härifrån måste jag städa, liksom sanera för att få bort deras lukt som egentligen nog inte är en lukt utan mer en förnimmelse. och när jag har varit där så går jag raka vägen in i duschen när jag har kommit hem. duschar och byter alla kläder, sedan kan jag gå vidare med mitt liv.
och det här är förstås bara ytterligare en sak som det inte går att prata om, vi har rätt många sådana saker i vår familj. och vi är så bra på att spela teater så att vi borde få jobb på dramaten allihopa. och det är ingenting att göra åt, det är bara att försöka glida med och skapa så lite friktion som möjligt under tiden. det är kanske inte den bästa vägen, men den klart enklaste. och det är vad jag förmår just nu.