Igår var vi hos min kompis granne. De har köpt ett sånt hus vi ska flytta in i. Vad snällt av en människa som aldrig träffat oss bjuda in oss för att gå runt i alla rum och granska planlösningen.
Och vad nyttigt!! Vi fick fullt med tankar, funderingar och idéer. Dessutom fick vi se hur saker som redan är bestämda kommer att bli.
Undervåningen har några alterntiv vi kan välja mellan, men i stort sett är den planmässigt klar utan att vi kan ändra så mycket. Men övervåningen är en helt annan femma. Den är ju helt tom. Och där måste VI bestämma hur det ska se ut.
Jag vet ju hur det var med lägenheten vi bor i nu. När jag skulle bestämma allt utifrån en ritning. Det är så jävla svårt. Så det var så roligt att få komma och se ett riktigt hus. Se hur det kommer att se ut. Se hur det kan se ut. Många frågetecken rätades ut. Några alternativ skapades. Och vi kom i alla fall några beslut framåt.
Jag fyller 43 år 2018.
Har två barn. Sambon blev Man när prästen vigde oss.
Vi bor halvvägs ut på landet. Bland åkrar, ängar och grusvägar.
De senaste 4 åren har livet gett oss prövningar som fått mig att ompröva vad som är viktigt i livet.
Det har gjort mig lite mer ödmjuk till tid, plats och rum. Gett mig nya perspektiv om vad som är viktigt.
Men det har också gjort mig rädd.
Jag väntar på nästa käftsmäll och tror att om vi planerar framåt i tiden så är det som att be om dåliga nyheter.
Allt får mig att sakta ändras. Till något bättre? Förmodligen inte. Men till något lite annat.
Valspråk
Face it... jag är den jag är vare sig jag vill det eller inte