Tack alla ni

Jag hade glömt bort att jag inte har satt mig ner och läst de texter jag SMS'ade in under slutet av min graviditet. När jag kom åt en dator hann jag bara snabbt ögna igenom kommentarerarna som haglade in, men aldrig riktigt tid att ta dem till mig.

Men nu, när resten av familjen sover, råkade jag bläddra mig bakåt i tiden.
Jag är så himla glad att jag SMS'ade in alla de där små noteringarna. Och jag är galet rörd att se hur många som höll tummar och engagerat läste mina små inskick.
Det var konstigt att läsa den tidens ord och tankar. Nu när man vet hur det hela slutade.
När jag läser mig igenom tiden på sjukhuset så börjar tårarna komma. Jag får bita mig i läppen för att inte grina så jag väcker killarna i sovrummet när jag läser att Grodan kom till världen.

Tänk, han var så liten. Det går inte ens att riktigt minnas längre. Nu är han över 51cm lång och väger nog omkring 4kg. Det är jättestort jämfört med hur liten han var när han kom. Bodyn i stl40 som hade passat perfekt på Neo påminner mer om en liten tröja när man lägger den framför hans kropp idag. '
Tyvärr är alla bilder vi har från den tiden bilder där han ligger på någon utav våra bröst. Huvudet ligger ned så man ser honom bara lite från sidan. Och han ligger alltid under filt. Visst är han fin, men det blir väldigt mycket samma lika över korten.

Jag läser era kommentarer. En gång och så en gång till. Jag läste dem aldrig när ni gav dem eftersom jag inte hade någon dator då. När jag försökte läsa ikapp flöt de alla ihop till en massa av lyckönskningar. Men nu läste jag dem en och en. Tänk vad otroligt... de flesta av er har jag aldrig träffat. Och ändå, ändå finns ni där som ett otroligt stöd, bollplank, bekräftelse.
Och tänk nu har det gått två månader lite drygt. Men allt det här som finns på pränt på Hypo, alltifrån mina SMS till era tummar kommer att finnas om 2 år, 20 år. Jag ska lägga var enda tumme i en liten fin sammetsask. Och varje påhejning i ett litet skrin. Varje omtanke i en amulett att ha om halsen. Varje grattis i ett fint kuvert.

Tänk att ni var med mig på den resan. Det är så otroligt att ens tänka. Och texterna får mig att komma ihåg alla SMS'en jag fick från de som faktiskt känner mig i verkligheten. Alla samtal. Jag bodde praktiskt taget i telefonen de där dagarna då jag mest fick ligga i min säng i väntan på nästa blodtryck.
Jag hade nästan helt glömt bort.
Alltihop. Kvar är den sammanslagna berättelsen med sin början och sitt slut. Men i den finns inte de där tankarna man kan läsa här på Hypo. I den finns inte alla era kommentarer. Inga SMS. Ingen telefon. Där finns andra detaljer. Nog så viktiga. Men vad glad jag är att jag har dessa detaljer här på Hypo. Och numera sparade i min sammetsask, skrin, ammulett och kuvert.

I kväll har jag bölat mig randig i ansiktet.
Vad glad jag är för min plats på Hypo.
Tack alla som tänkte på mig de där dagarna. Tack för att ni brydde er. Tack för att ni fanns. För att ni finns. Jag visste inte att ni var så många.
2 månader tog det mig innan jag upptäckte alla era kommentarer. Tack. Jag är oerhört rörd och hjärtat mjukt.