Lättnad

Äntligen är saken ordnad. Var på spec-MVC idag igen och träffade barnmorskan. Jag förklarade att jag skulle behöva träffa läkaren eftersom jag nu är för dålig för att ta mig till och från arbetet. Hon sprang iväg och kollade med fru doktorn, och kom tillbaks och sa att det var inga problem. Jag är helt sjukskriven från och med igår. Dessutom hade läkaren oavsett, utan att berätta för mig, tänkt sig att jag skulle vara helt sjukskriven från nästa vecka. Så det blir några dagar tidigare, men nu vet jag att jag gjort mitt bästa och försökt så gott jag kan.

Det är en oerhörd lättnad, nu slipper jag sitta på jobbet drogad och dels oroa mig för barnet, dels göra en massa fel på grund av att hjärnan är lullig. Och jag slipper ångesten över att ta mig till och från busshållplatsen. Jag hoppas att jag får sjukskrivningen förlängd fram tills beräknad förlossning. Inte för att jag vill vara dålig, utan för att jag är sämre än vad som är normalt, vilket borde föranleda sjukskrivning. Även om jag kan ta ut föräldrapenning snart känns det fel att börja nalla på dagarna när jag de facto inte kan arbeta. Hade jag varit en rik blivande lattemorsa som hellre satt hemma och bläddrade i kataloger och helt frisk och kry boade in mig sista tiden hade ju sjukskrivning känts fel, men nu är inte jag sån.

Märkligt nog ligger jag fortfarande på 2 kilo minus sedan graviditetens början. Min barnmorska sa att det i praktiken innebär att jag stadigt gått ner i vikt. Måtten idag var däremot strax ovanför snittkurvan, men inom normala måtten, så barnet växer finfint och helt utan problem! Järnvärdet håller sig inom gränserna, blodsockret har legat finfint hela tiden, och jag har grymt bra blodtryck. Så när det gäller barnet, utvecklingen och själva graviditeten verkar allt gå kanonbra. Det är det övriga som är problemet, men så länge barnet mår bra är jag nöjd. Så länge jag själv slipper stressa ihjäl mig och må än mer skit sista tiden.