mastodontlångt om kärleken och dagen

I morse: lite jobbig dag. Huvudvärk och sådant. Jag sa till barnen att jag ville vara lugn och fin och ligga och läsa. Jag följde med minsta gossen in till farmor där hans lekvänliga och glada kusiner fanns.
Efter en halvtimme kom han tillbaka.
"Jag vill vara med dig, mamma!"

Och så kom han och klistrade sig intill mig i sängen. Föreslog att vi skulle spela spel.
Han låg bakom mig, pojken som är så lik mig, iklädd knallgula plyschbyxor och en lila tröja, som en liten god pralin, och sa "ska vi spela spel? Eller läsa en bok?".

och jag vände huvudet bakåt så att våra pannor tog i varandras. "Förlåt gubben. Jag är så trött och har sån huvudvärk i dag. Du får gärna vara här men jag orkar inte läsa en bok för dig nu. Förlåt. Jag vet att jag är tråkig idag. Men jag är så trött."

"Jag vet, mamma. Jag vet", sa han, och strök mig på ryggen med sina små sexåringsfingrar. Och jag sträckte bak handen och klappade hans kinder och viskade något om kärlek mot hans blonda hår.

Sen somnade han där. Bakom mig. Som ett litet frimärke. På natten sov han också intill mig. Med armar virade om min arm. En hand på min mage. Lilla fina älskling. Och så vaknade han. Var rädd för döden. Rädd för mörkret. Ville kissa.

Och ikväll satt vi här och headbangade med våra blonda kalufser till Johnossi.

Älskade lilla krumelurbarn. Aldrig vill jag göra dig illa. Alltid vill jag ta hand om dig.

(Och sjävklart känner jag exakt likadant för min äldsta son men just idag var det den minsta jag bondade med, han har varit så extrempappig ett tag att det är fint att det är mig han vill vara med och kramas med nu)

Men. Efter min förmiddagsdipp tog vi oss för något i alla fall. Först spelade vi ett parti försvunna diamanten. Sen åkte vi förbi min mor och plockade upp henne och så åkte vi till grannhålan och åt en inspirationslös lunch på McDonalds men sen letade vi upp ett naturreserverat som vi har åkt förbi tusen gånger, det ligger utmed E4:an, nu stannade vi där och hittade roliga små spångar/spänger att gå på och fåglar att se och sen var det en spännande tunnel med en gungande bro i, under själva motorvägen. Det var fåglar, det var vår, det var små bänkar att vila på, och barnen var glada och ystra och solen sken och jag kände mig rätt okej trots en del skitjobbiga saker. Vi köpte årets första såpbubblor och åkte hem till min mamma och var ute i solen med såpbubblorna och lite choklad och tidningar ett bra tag. Det var en fin stund.

Igår såg jag en tonåring på stan. Med sina kompisar. Han var kanske femton-sexton. Ganska liten och blek och med en mössa nerdragen över huvudet. Där gick han med sina kompisar och hade roligt, småpratade på stans gågata. Jag satt på en bänk och betraktade dem. Plötsligt dök hans pappa upp. Liksom stoppade sonen. "HALLÅ DÄR!" och sonen mumlade som tonåringar gör och pappan sa "nu följer du med mig hem" och sonen sa "men varför då? jag vill ju vara på stan med kompisarna" och pappan sa "FÖR ATT JAG SÄGER DET!" och så där höll det på ett tag. Jag vet inte, sonen kanske är superbråkig, värsta ligisten, men det kändes som så onödigt hård ton och hela tiden "FÖR ATT JAG SÄGER DET!", ingen förklaring, och en blick som bara utstrålade ilska och att han ville bestämma.
Killen ville säga hejdå till sina kompisar och gick ett par meter bort, då skulle hans pappa liksom hindra honom, "APP-APP-APP!", och medan killen pratade med sina kompisar som såg lite medlidande ut, så stod pappan med hårda blicken en meter ifrån och bevakade alltihop.

Måtte jag aldrig bli så där. Sådär enbart arg. Sådär att kärleken är borta ur min blick.
Lite ville jag gå fram till arga pappan som såg så korrekt ut. Fråga om han inte kunde minnas när pojken var sex år och tyckte att pappa var bäst i världen? Att pojken är samma nu som då?

Fast vad vet jag. Det var bara en så sorglig syn. Den där arga blicken.