Idag är det den 19 april. Det var det beräknade födelsedatumet för Grodan. Idag är han alltså fullgången 40v. Och så mycket har redan hunnit hända.
Han börjar fästa blicken och tittar så nyfiket överallt runt omkring sig. Även om leenden han ger fortfarande kommer innefrån vid full mjölkkoma och liknande tillfällen så börjar faktiskt leenden dyka upp vid ögonkontakt. Det är för tidigt att säga att det är riktiga leenden som kommer av att få syn på mamma eller pappa. Men det är på gång.
Bara över helgen har mycket hänt. Hans sätt att titta. Att börja intressera sig för saker som rör sig omkring honom och att blicken oftare återvänder till mitt ansikte. Min lilla Groda. Som skulle ha legat och skvalpat i magen fram tills nu.
Dagen till ära spenderade Grodan och jag i Sickla. Vi gick in i alla barnaffärer och tittade på kläder och saker att köpa. Det köptes lite grann, men inte i närheten så mycket jag hade velat. Man får hålla hårt i plånboken om man inte ska förlora sig helt. ALLT är ju så galet sött. Och när man har en Groda där stl 50 fortfarande är lite stort, då är verkligen ALLT i den storleken så sött. Rena dockkläderna.
Jag fingrar på storlekar som 62 och 68 och kan inte tro att Grodan ska bli så stor. Det är svårt att ens tro att han ska komma ner i en 56:a. Men växer gör han. Och det syns. Både på längden och bredden. I ansiktet allra mest. Huvudet växer på och han är inte längre så där yttepytte. Kinderna har ju alltid varit runda, men nu börjar de bli riktigt runda. Så där så man måste fingra på dem hela tiden för de ser ut som mjuka mjuka kuddar.
Oooh. Jag vet - man bara tror inte att de kan komma ner i så stora storlekar - 56:orna fladdrar. Och det tar, upplevde jag i alla fall, lite tid där i början. Det är först nu jag fattar att hon blir större och att hon ju kommer att ha 122 om inte allt för länge. Shoppa på!
2010-04-20 08:49:18
Info
Namn
Jazz
Född
-
Hemstad
Stockholm
E-post
-
Hemsida
Medlem sedan
2008-12-27
Antal texter
1 076
Övrigt
Jag fyller 43 år 2018.
Har två barn. Sambon blev Man när prästen vigde oss.
Vi bor halvvägs ut på landet. Bland åkrar, ängar och grusvägar.
De senaste 4 åren har livet gett oss prövningar som fått mig att ompröva vad som är viktigt i livet.
Det har gjort mig lite mer ödmjuk till tid, plats och rum. Gett mig nya perspektiv om vad som är viktigt.
Men det har också gjort mig rädd.
Jag väntar på nästa käftsmäll och tror att om vi planerar framåt i tiden så är det som att be om dåliga nyheter.
Allt får mig att sakta ändras. Till något bättre? Förmodligen inte. Men till något lite annat.
Valspråk
Face it... jag är den jag är vare sig jag vill det eller inte