Långt om inget

Dagarna går fort men ändå långsamt. Jag blir tidvis sjukt uttråkad men har ändå svårt att ta mig för något vettigt. Vaknar sent och måste ändå lägga mig och vila varje eftermiddag. Lungvärken har inte blivit bättre av kortisonet, tvärtom. Hittills har jag fått sjukskrivning från vecka till vecka, sedan har jag fått ringa igen och tjata om att få en tid hos läkaren. Samma visa vecka efter vecka. Tröttsamt.

Ena stället tycker ju inte jag ska arbeta, men anser att andra stället ska sjukskriva. Och andra stället tycker att jag ska börja jobba snart igen. Det spelar ingen roll att jag inte är bättre, argumentet brukar vara att Försäkringskassan är så jobbiga att ha att göra med. Hittills har jag dock inte haft några problem, och tur är ju det.

Barnmorskebesöken kommer nu tätare och ska ske varannan vecka. Min barnmorska är virrig men snäll och trevlig, och hon oroas över min hälsa. Så det blir extra mycket kontroller, vägningar, provtagningar och mätningar. Magen började mätas förra veckan, och än så länge ser allt bra ut.

Fortfarande ingen viktuppgång, vilket visade sig idag när jag faktiskt kunde få på mig en jacka jag köpte förra året, men som satt hårt över armarna. Den satt mycket bättre nu. Känns lite sjukt att vara i sjätte månaden och totalt sett ha gått ner i vikt, men jag hade ju att ta av. Men det verkar vara sällsynt, de flesta klagar ju högljutt över rätt många kilos viktuppgång vid samma tid.

Fick lite fnatt igår och köpte något som jag inte borde. Hade fått pengar i julklapp och annat som jag sparat för att snart köpa en riktig kontorsstol, för den jag har är riktigt kass. Men jag spenderade en del av pengarna på en ny docka i stället. Kände att jag behövde muntra upp mig med något förhållandevis onyttigt men som gör mig glad. Betalade med kreditkortet sent igår och fick i morse mail om att paketet redan har skickats från japan. Snabba ryck! Och det brukar gå toksnabbt från japan, så jag hoppas jag har paketet före helgen!

Något jag har ägnat mig en del åt på senaste tiden är foto. Det har gått månad efter månad under vintern och jag har inte ens rört kameran. Sen fick jag fnatt och började iPhone-fota med roliga appar, och därifrån var steget inte långt till att plocka fram storkameran. Så jag har fotat lite varje dag sista veckan. Bättre än att bara sitta och göra ingenting antar jag.

Ibland tittar jag på barnkläder och funderar om jag ska våga köpa något. Både jag och sambon är övertygade om barnets kön, men säker kan man ju inte vara förrän det är över. Hur idealistisk jag än tänkt mig vara tidigare har jag börjat falla in i dåliga mönster... och tänker att jag ju måste veta vad det är för kön för att välja färg. Det är störtlöjligt! Jag avskyr rosa och ljusblått, och grabbar kan väl ha rött och tjejer kan väl ha blått?! Och favoritfärgen grönt finns ju alltid, så vad är problemet liksom? Hjärnspöken och hormoner antar jag. Eller nåt.

Detta blev långt och egentligen väldigt ointressant. Men det är väl precis så mitt liv är just nu.