En sak jag inte är bra på är att ta emot tillsägelser. När jag var liten räckte det att man höjde rösten mot mig för att jag skulle börja gråta, och det där sitter ju i.
Vi bor i ett lite märkligt konstruerat hus, och tydligen skakar hela grannens lägenhet när vi går på loftgången, om vi inte typ smyger. Ibland glömmer jag dock bort det, som i morse när jag skulle ut med sopor och slängde igen dörren efter mig och sen gick med min helt normala, kanske lätt klampande, gång ner för trappan. När jag kom tillbaka tittade en sömndrucken granne ut från sin dörröppning och sa att jag måste gå försiktigare för hans väckarklocka hade åkt i golvet.
Och det är inte mitt fel att huset är byggt som det är (vi har dock aldrig några problem, trots att sovrummet ligger åt loftgångshållet och jag är lättväckt meeen, och klart att man kan glömma bort sig (jag tänkte på det i samma stund som dörren åkte igen, men lite sent då). Och grannen hör till den typen som gillar att säga till folk, utan tvekan.
Men jag blir helt "oj, ursäkta" och skyndar mig in till mig så fort jag kan, förmodligen så att det verkar som att jag helt avspisar honom och inte alls lyssnar på vad han säger. Men det gör jag ju, alldeles för mycket också förmodligen. Och går dessutom omkring och är gråtfärdig i en kvart efteråt. För att någon sa till mig.
Nä, jag ska ta en promenad i vårvädret istället tror jag. Smyga ut, då.