one foot on the platform

när kollegan dök upp i morse var han väldigt undvikande, alltså undvek väldigt medvetet att hamna i en situation där vi skulle tvingas möta och hälsa/ta ställning till om vi inte ska hälsa på varandra. och jag bara kände att nää, jag ORKAR inte ha en sån omgång till, när vi bara precis pratar med varandra när vi absolut måste och sedan ignorerar varandra. så jag gick in till honom och frågade om vi kunde prata om det som hänt. och sedan var det ur världen på ett par minuter och allt var bra igen.

och jag känner mig så himla nöjd med mig själv. för jag får erkänna att jag inte alltid har varit särskilt duktig på det här med konflikthantering. när någon har gått över min gräns så har min strategi i väldigt många år varit att förhålla mig iskall och avstängd, för det har varit det enda sättet jag har känt till, och det är det enda jag rent reflexmässigt VILL göra när sånt här händer. och det funkar ju, på sitt sätt. men det är väl inget jag direkt rekommenderar.


så nu vill jag ge mig själv en liten guldstjärna för att jag numera faktiskt kan bryta det här mönstret. att inte bara stänga av utan att starta något annat istället. öppna fönstren och vädra ut mörkret, kasta ut den där tyngden som tar plats och skaver, gå vidare med lätta steg utan att se sig om. det lyckas ju inte jämt. men ibland så. och ibland är good enough just nu.