nu börjar äntligen slutet på en riktig helvetesvecka där jag har jobbat som ett litet as, både fysiskt och mentalt. jag har bokstavligt talat sprungit mellan olika jobb och byggnader, jag har lyft, lyft och återigen lyft tunga grejer, stressat och stressat och stressat lite till för att hinna med, ständigt gått med minst en timer på mig som ska påminna om när saker blir färdiga, ofta två eller tre samtidigt. och samtidigt ska jag förväntas lösa problem och hitta felkällor, och det har jag gjort, och leverera prydligt skrivna rapporter, och det har jag också gjort, och nu är jag nästan KLAR med allt, fy fan vad jag är bra.
men det börjar ta ut sin rätt. jag vaknade i natt av sprängande jävelhuvudvärk och kunde inte somna om på evigheter. och när klockan ringde så mådde jag uselt, stel och fumlig och värkbruten som en 80-åring och huvudvärken from hell var kvar med oförändrad styrka. jag funderade till och med på att stanna hemma idag, men luther sa till mig att köra till jobbet så då gjorde jag det.
och idag är det fredag och huset är nystädat, så städat det nu kan bli, och i helgen ska vi sätta upp hyllor och packa upp lådor. nu ska jag blanda en treo och försöka tvinga bort den här förbannade huvudvärken så blir allting bra.
och det var FEM PLUSGRADER ute klockan fem i morse, halleluja. och det drippar och droppar överallt och snöhögarna krymper och igår såg jag en liten bit av gräsmattan. och jag och S-hunden är ute och utforskar våra nya omgivningar varje eftermiddag och det är så himla kul. och jag ÄLSKAR att bo där vi bor, så superfin natur och folk hälsar när man möts sådär som man gör när man bor på landet och jag ÄR från landet och kommer aldrig att vara något annat. och jag älskar vårt hus och det faktum att om man går en minut åt ena hållet så är man ute i naturen och går man en minut åt andra hållet så är man nere i "centrum" (konsum, busshållplats...haha). vi pratar fortfarande om det nästan varje dag, vilket FLYT vi hade trots allt när vi köpte detta hus, för vi hade sådan ångest när vi hoppat av budgivningen och vi tyckte att vi aldrig mer skulle kunna hitta ett hus som var så perfekt för oss. och vilken TUR att han som vann budgivningen var en sån gnällig och besvärlig jävel att säljarna tröttnade och köpet hävdes, fan vilken tur vi har haft. säger vi till varandra nästan varje dag.
och jag är så kär i mr S och det är så fantastiskt och så underbart och fint att vi ska leva ihop, att det ska vara så här nu. jag kommer liksom inte över det; det är som att få en stor fin present varje dag. att det är vi. att det finns ett vi. så stort, så fint och så jävla jävla bra.