Hemma

Jazzie 2010-03-18 20:11 (13 kommentarer)
Vi är hemma. Grodan visade sig att han gick upp alldeles finfint så läkarna tyckte att det gick finfint för oss att åka hem.
Jag bad att få permision, så jag vet faktiskt inte vad läkarna hade föreslagit om jag inte sagt något.
Permision innebär att vi inte är utskrivna utan vi ska dit imorgon på viktkontroll. Ser allt bra ut då antar jag att vi blir utskrivna, eller så kan man även få permision över helgen och komma in på måndag.
Jag ville säkra att vi inte blev utskrivna innan vi hade prövat att vara hemma. För blir vi utskrivna så är det inte längre Neo som ansvarar för oss. Utan då får vi vända oss till vårt BVC. Och jag är inte sugen på att behöva odla ny kontakt med BVC om vi skulle få problem när vi kom hem.

Igår kom vi alltså hem och idag har vi haft en heldag vår lilla familj. Efter två veckor på Neo trodde jag att vi hade fått lite rutiner, vi och Grodan. Men så lite kan ändra så mycket. Ny miljö. Ny säng. Barnvagn. Nya ljud. Nya intryck. Fast faktiskt tror jag mest av allt som ändrat på en del är att Grodan orkar mycket mer jämfört med en vecka sen. Nu orkar han skrika som en riktig bäbis. Tidigare har han kanske orkat med ett, max två skrik innan de övergår till grymtningar. Nu har han ork att uppvisa sitt missnöje mer högljutt.

Amningen är också nytt. Han orkar inte äta så himla länge, vilket gör att han inte står sig så länge heller innan det är dags igen. Men det ska väl sakta ändras.

Men jag är hemnma. För första gången på över 3 veckor. Det finns inte ord att förklara hur det känns. Och jag förstår nog inte ens själv. För bland det första jag gjorde var att bädda rent. Sambon satt med Grodan i soffan
- Du, jag kan hjälpa dig, ropade Sambon.
Men jag ville inte ha hjälp. Jag ville få bädda rent som om jag längtat efter det som en tok dessa 3 veckor. Vika tvätt. Lägga reklamen i en hög. Ladda diskmaskinen. Det var sakerna som fick mig att känna mig hemma. Känna mig som människa och inte sjukhusig igen. Märkligt.

Nu låter Grodan i sovrummet. Sambon går in dit. Det här är vårt liv. Inte livet på Neo. Jag tror det tar några dagar till innan jag fattar det.

Bonitan

VÄLKOMNA HEM Jazzie-Familjen!

2010-03-18 20:39:09

Moot?

Vad härligt :-).Lycka till nu!

2010-03-18 21:07:33

Garbo

<3

2010-03-18 21:17:46

Morris

<3

2010-03-18 21:19:27

Anni

Välkomna hem och ha det så skönt hemma hos er själva!

2010-03-18 21:24:32

Betty

Åh, vad underbart!

2010-03-18 21:46:40

Corn

Åh. härligt! <3

2010-03-18 21:59:52

Pocks

Nu vill man ju nästan säga en gammal klyscha också, med mormorsrösten: "Borta bra men hemma bäst". Nu äntligen får ni synka er på er mark. Lycka till - titta så bra allt blir! <3

2010-03-18 22:27:57

monchichi

fint, vad skönt!

2010-03-19 00:06:14

.jag

härligt!

2010-03-19 05:58:19

AnnA

Vad underbart att läsa! Ha en skön helg med familjen.

2010-03-19 10:04:23

zmilla

BVC kommer att ringa när ni blivit utskrivna och de blivit upplysta av BB att ni fått tillökning. Sen vill de väl komma på hembesök kan tänkas. Så de försöker odla kontakten på en gång - ingen ni behöver anstränga er för liksom. =)

Sen gör jag som @Pocks och klyschar lite: Ta vara på tiden - den går sååå fort!
Och till sist ett oönskat råd du kan skita fullkomligt i om det inte passar: Gör tiden njutbar. Slåss inte med amning, slåss inte med "egen säng" eller sovtider. Hitta ER rytm och ERA lösningar. Sen kan lösningarna vara att amma, att sova i egen säng eller vad som helst - det är era liv och era val - och att njuta av livet är som själva nyckeln till att må gott!

2010-03-19 10:15:59

Malena2

Härligt, välkomna hem!

2010-03-19 10:39:43


Info
Namn
Jazz
Född
-
Hemstad
Stockholm
E-post
-
Hemsida
Medlem sedan
2008-12-27
Antal texter
1 076
Övrigt
Jag fyller 43 år 2018.
Har två barn. Sambon blev Man när prästen vigde oss.

Vi bor halvvägs ut på landet. Bland åkrar, ängar och grusvägar.

De senaste 4 åren har livet gett oss prövningar som fått mig att ompröva vad som är viktigt i livet.
Det har gjort mig lite mer ödmjuk till tid, plats och rum. Gett mig nya perspektiv om vad som är viktigt.
Men det har också gjort mig rädd.
Jag väntar på nästa käftsmäll och tror att om vi planerar framåt i tiden så är det som att be om dåliga nyheter.

Allt får mig att sakta ändras. Till något bättre? Förmodligen inte. Men till något lite annat.
Valspråk

Face it... jag är den jag är vare sig jag vill det eller inte