Förra veckans

"lär känna dig själv" kurs har startat massa processer i mitt huvud. Inte oväntat. Jag tycker att jag gjorde bra ifrån mig och hoppas att utvärderingen kommer visa att jag är ett karriärsämne inom storföretaget. Jag har dock fortfarande ingen aning om vad jag vill bli när jag blir stor.

Mitt jobb är fortfarande kul och spännande även om verket i norduppland gör mig galen emellanåt. Inte bara på grund av dess avlägsna läge. Killen som jag kom bäst överens med på kursen rådde mig att snarast möjligt ta mig därifrån innan jag blir bitter. Men jag vet inte jag, det finns ju fortfarande så oändligt mycket att lära, på alla plan, där ute.

De har lite tjänster ute på myndigheten nu och en står det nästan mitt namn på. Jag kommer i alla fall jobba väldigt mycket mot den person som får den tjänsten, för jag tror inte att jag kommer söka den. Det jag under de gångna året haft med myndigheten att göra har gjort att mitt intresse för att jobba där har svalnat ganska mycket. Enda skälet nu är för att få jobba i stockholm... eller solna egentligen.

Bättre då med den trebokstavskombination som ska ta hand om eländet i slutändan. Deras kontor ligger i princip precis vid centralen och jag har fått veta att den person jag bollat frågor mest med ska sluta så de lär ju ha en rejäl vakans... Jag vet dock inte om det är just de frågorna jag vill jobba med.

Kanske ska jag försöka ta mig in på koncernnivå. Min chef efterlyste senast igår någon med vår typ av kompetens på koncernnivå. Det är dock svårt att veta hur och om det går att genomföra det.

Innan vi flyttade till SF höll jag ju på att få ett jobb på myndigheten, det blev inte så till sist och lika glad var jag för det för jag var ju på väg till kalifornien. Min tanke då var att OM jag hade fått jobbet hade livsglädjen hängts upp på den årliga skidresan. Jag är lite rädd för att det har blivit så nu. Om en dryg vecka är det dags och jag kan inte tänka på något annat.

Hur blev det så här?