Frisse-ångest

Av diverse sorgliga anledningar utanför min kontroll var jag idag tvungen att gå till en annan frisör än min vanliga.

Han kammade ut min slitna tofsar och suckade åt det spretiga trasslet. Föreslog att klippa av rubbet. Iiiiik! Jag vägrar! Min gamla frissa kunde mej, hon vågade inte andas om annat än lite, lite, lite längst ut i topparna.

Jag spände ögonen i nya frissen och morrade "LITE, bara toppa det ALLRA VÄRSTA! Våga inte ta en MILLIMETER mer än absolut nödvändigt och knappt ens det! Han fick nåt jagat i blicken och måttade upp en knapp centimeter och frågade om det gick bra så? Jag nickade nådigt och började fundera på att slappna av.

Men sen tar karln och KLIPPER UPP håret. Nu är det långt och helt OK i nacken, men min med stor möda utväxta lugg är halvt avklippt framtill. I etapper dessutom, till råga på eländet! Hade han bara rundat av lite hade jag inte sagt nåt. Jag har småkrulligt hår och om det inte är jämnlångt ser jag ut som ett lurvigt troll. Så nu har jag två hövolmar runt fejset.

På lördag ska jag på fest, tjolahopp... Det är bara att inse - jag får gå med uppsatt hår i några månader tills det värsta växt ut. Och jag inser ju att han hade helt rätt - det var förfärligt slitet och det ser friskare ut nu, men AAAHH MITT HÅR!!!! Det har tagit mej 10 år att få min f d lugg jämnlång med resten av håret och nu är det förstört! Ett knips och allt, nåja hälften, förgäves!

Det är SÅÅÅ synd om mej!