igår var en riktig surdag, jag skyller på pms. fast det kan ju inte BARA bero på pms när man är omgiven av idioter, hahaha. men jag blir så trött. först hade jag fått mail från puckochefen om min fantastiska snilleblixt, och hon var ju som väntat inte speciellt entusiastisk utan ville att vi skulle "träffas och diskutera", men det blev inte av utan nu ska det väl hänga som ett jävla damoklessvärd över huvudet på en. och sen har jag jobbat med en grej och resultatet blev ett värde som inte är tillräckligt högt. och enligt regelboken får jag i det läget inte göra mer, utan då ska ärendet lämnas vidare. så jag har skickat min rapport till den som är ansvarig, och han har inte svarat, men när jag frågade hur det gick så sa han att det inte är ett prioriterat ärende och att han inte tänker jobba med det utan han tycker att jag kan fortsätta med det själv. och det kan jag väl visst göra, det är inte det, jag bara undrar vad fan är det för mening med att ha rutiner som ska säkerställa att det vi tillverkar håller den kvalitet man kan förvänta sig om man ändå tänker skita i rutinerna så fort det innebär att man själv måste göra ett handtag? och jag har inte lust att ta någon principdiskussion om vem som ska göra vad när det så tydligt framgår av rutinen. förr satt alla chefer HÄR och det var förhållandevis enkelt att driva frågor till sin spets, man kunde liksom lösa det vid fikabordet. men nu har vi har genomgått en omorganisation och fått ny ledning och flera viktiga chefer finns nu istället i ett av våra systerbolag utomlands, och allt sånt här har blivit mycket krångligare.
och efter DET så hade vi möte och då fick jag en till synes OMÖJLIG uppgift att jobba med. och till min chef säger man inte att man inte kan. och förmodligen ska man ju inte tänka det heller, för HAN måste ju uppenbarigen tro att man kan, annars hade man väl inte fått den uppgiften. antar jag.
och sedan fick jag och några till en kallelse till en flera dagar lång utbildning med övernattning med avresa som idag. jamentacksomFAN för den framförhållningen då. fast i morse hade jag fått ett mail där det stod att det var ett misstag och att vi ingick i en grupp som skulle kallas vid ett senare tillfälle. men då hade vi ju redan lagt en massa paniktid för att kunna komma loss de här dagarna. STÖN säger jag bara.
och efter jobbet åkte jag runt varenda byggvaruhus i hela nejden och försökte få tag på en takkrok som var längre än den befintliga. och fick nej överallt, en takkrok är en takkrok är en takkrok och de finns bara i en längd, tydligen. och sedan visade det sig att jag hade missuppfattat mr S, så hela den expeditionen var ändå helt bortkastad. och hungrig var jag och när jag skulle ut med S-hunden så ville han varken lyssna eller lyda utan vi halkade mest omkring i snömodden och blängde surt på varandra. S-hunden är egentligen inte alls besvärlig, det handlar mest om att vänta ut honom. men det går ju lite lättare om man inte har en dag med en massa jobbtjafs och pms och lågt blodsocker i botten. och sedan skulle jag, dum som jag är, börja trixa med en digital fotoram som jag och mina syskon ska ge till våra föräldrar när vi träffas i helgen. för igår kväll var det ju fortfarande aktuellt att åka på utbildning och vara borta tisdag-onsdag och komma hem sent på torsdagskvällen, så det kändes som att jag var tvungen att ta tag i det. OCH DET VAR INGEN HIT kan jag säga. för jag har inte fattat att man ska ha ett minneskort, jag trodde att ramen hade ett eget minne. men det hade den inte, i alla fall inte den som jag köpte (billigt). men som genom ett under lyckades jag hitta ett gammalt minneskort i en trasig kamera, så det löste sig till slut. sedan upptäckte jag att min mp3-spelare var stendöd och - surprise surprise - garantin gick ut i början av februari. ja, varför inte liksom?
men sedan var det rätt fint att få masa sig ner och sätta sig vid ett dukat bord. och sedan ligga i soffan med mr S och tröstäta mini-oreo-kakor och fnissa lite åt alltihop. får man bara avsluta dagarna så, så går det ju faktiskt an, det här livet.