idag är det jobbigt och liksom strävt. PISS. jag behöver inte detta. men jo, jag måste väl gräva lite i detta också. även om jag inte har lust.
när jag var liten var jag liten. alltså klen. utan aptit. åt dåligt och växte inte sådär jättebra heller. det vill man ju att sitt barn ska göra, så jag förstår att mina föräldrar försökte med alla metoder. jag förstår, men jag måste ju inte gilla det för det. jag har blivit matad och fasthållen och tvingad i varenda tugga av den där i mina ögon jättelika portionen, mat blandad med tårar och hot. jag har fått sitta ensam kvar i köket i timmar med min kalla mat och bara lyssna på ljudet av barnprogrammet som mina syskon fick titta på. jag har suttit och tuggat och tuggat små minituggor som aldrig tagit slut, jag har kväljts och klökts och gråtit över maten fler gånger än jag vill minnas, jag har bett att få "bara lite" och ändå fått lika myckat som alla andra. jag har suttit övervakad i skolmatsalen hela lunchraster, räddad av att det ringde in till nästa lektion, för då var mattantens "man får inte lämna"-makt bruten. min aptit, eller brist på, diskuterades över mitt huvud medan jag satt där och flyttade på matbitarna och försökte få det att se ut som att jag har ätit mycket mer än vad jag hade gjort.
ja. ett i-landsproblem av stora mått var det ju. barnen i afrika skulle ha gråtit av glädje om de hade fått det jag lämnade på min tallrik, hette det jämt och ständigt. och jämt fick jag höra att jag var kräsen och bortskämd och ja, det var jag väl då, även om jag mest tyckte att jag inte var hungrig. och sedan fick min syster anorexia och måltiderna förvandlades till en helt annan typ av slagfält där jag fick en annan roll; tidigare skulle jag äta för mitt eget bästa, nu skulle jag äta för att föregå med gott exempel och min syster var tokig för att jag, som i hennes ögon FICK LOV att äta ändå inte gjorde det, och för att hon inte hade någon kontroll på detta, och det var ett jävla liv jämt och till slut slutade jag komma hem överhuvudtaget. och hela livet sögs liksom in i en stor jävla tunnel där tusen andra helveten väntade. och flera år senare spottades jag ut i ljuset igen och då hade det där med maten ordnat upp sig själv på något vis, jag minns inte hur det var, bara att det inte var som förr. och jag har absolut inga problem idag, när jag själv kan bestämma vad och hur mycket jag ska äta.
men jag har svårt för vissa grejer, det måste erkännas även om det bär emot. jag undviker medvetet vissa rätter, det gör jag. vissa är fortfarande för starkt kopplade till de där tvångsmatningsminnena för att jag ska känna mig riktigt tillfreds. men det är ju rätt lätt att lösa när man lever i ett priviligerat i-land. SOM JAG GÖR, ursäkta mig för fan.
och så igår. igår var jag på restaurang med några höjdare på jobbet. varsin dagens var redan beställt i förväg. ibland är det inte läge att säga att man inte äter det ena eller det andra och då får man vackert tugga i sig vad som bjuds. och jag är ju en sån som biter ihop och uthärdar hellre än att erkänna att det finns ett problem. TYVÄRR, men så är det. och för övrigt vet jag inte hur man gör när man liksom outar att man har den här typen av problem. tyvärr, biff à la lindström väcker otroligt taskiga minnen till liv, kan jag få någonting annat istället? skulle inte tro det, nej.
jo, så jag satt där och konverserade och tuggade i mig min förbannade biff à la lindström och inombords gjorde jag små privata resor till helvetet och tillbaks igen. ja, jag har ju vanan inne att äta saker jag inte gillar, men det innebär ju inte precis att det GÅR BRA. det finns vissa så kallade underhållningsprogram på tv, typ fear factor, där deltagarna tvingas äta larver och fårtestiklar, och jag klarar inte av att ens titta på det för det är alldeles för nära mitt eget. man tuggar och tuggar och klöks och försöker låta bli att tänka VAD man äter och längtar bara efter att tallriken ska vara tom så att det är över.
ungefär sådär var det igår. jag fick i mig min jättebiff á la lindström. jag höll ihop och var trevlig och social i timmar och sedan åkte jag hem och mådde illa och ville inte tänka och ville inte minnas och ville inte gräva men kunde inte låta bli. och jag klarade liksom inte av att skilja det ena från det andra utan fräste åt mr S för att han inte hade gått ut med soporna, typ. det är ju konstruktivt, eller kanske inte. och han hade jobbat över och var trött och stressad och allting blev bara fel, och det var mitt fel, mest mitt fel i alla fall, för jag bara stänger av allting och orkar inte vara konstruktiv.
PISS var ordet, sa bull.