Vinterns grepp

Vi är i slutet av januari. Jag vet inte ens hur det har gått till. Alldeles nyss var det jul. Det är långt kvar till våren än, men faktiskt redan i februari vänder allting uppåt. Och vi behöver inte komma så långt in februari förrän vändningen blir kännbar. Det är främst ljuset på morgonen som märks. Helt plötsligt är det inte mörkt fram till lunch som det bara var för en stund sen. Med ljuset vaknar livet.

Förra vintern var ett riktigt helvete för mig. Då trillade jag djupt ner i tung vinterdepp. Jag var trött. Hängig. Osocial. En tid då jag och Pojken borde ha varit alldeles kollrigt nykära fick han klara sig själv med sina pirrade känslor. Jag låg på soffan, glodde på tv och var ganska känslokall.

Jag har fasat för den här vintern. Jag hade gjort upp en hel vinterplan efter förra årets hell. Träning. Redan i oktober skulle jag börja med rosenrot. Jag skulle jaga solchanser och gud vet vad jag hade uppsatt i min plan. Men så blev jag gravid och tröttheten högg in med full kraft redan i september. Barnmorskan skakade på huvudet när jag frågade om rosenrot.
- Vi vet inget om effekterna på fostret och generellt finns det väldigt lite forskning på naturläkemedel och foster. Så jag vågar inte rekommendera något sånt alls.
Jahapp. Så jag strök rosenroten ur planen. Och ja, hela min vinterplan gick ju i stöpet faktiskt. I november gick jag sönder foten. Och simningen kom egentligen aldrig igång eftersom jag inte lyckades hitta rutinen med restid till/från jobbet, mat och träning.

Ändå har den här vintern inte varit i närheten av så jobbig som förra. Bortsett från en del trötthet så har vintern sladdrat igenom mig oerhört lätt. Det har nog varit den lättaste vintern i mannaminne för mig.
Det är lyckan över barnet, tänker ni nu kanske.
Ja, kanske. Men jag tror faktiskt inte det. Då borde lyckan över Pojken förra året haft någon effekt, men det hade det inte. Tyvärr.

Men jag tror ändå att det har med Grynet att göra. På sätt och vis. Med Grynet i magen har jag ett litet extra element i kroppen. Det har gjort att istället för att frysa mellan oktober - mars har jag upplevt min första varma vinter. Istället för att gå och huttra i stickade polotröjor och tvingas värma händerna under varmt vatten har jag kunnat gå i t-shirt med en kofta som jag ofta fått ta av mig. När temperaturen damp ner till -20 var första gången den här vintern som jag frös och fötterna blev så där kalla att jag fick gå och hämta min eldrivna fotvärmare. Haha, en normal vinter är mina fötter evigt iskalla. Nätterna kan vara ett helvete då fötterna kan värka för de är så kalla.

Men i vinter har jag hängt ut både fötter och rumpa utanför täcket eftersom jag varit alldeles för varm. Jag har alltid trott att det varit bristen på sol som varit mitt kryptonit. Men nu är jag mer benägen att tro att det är mitt frysande som bryter ner mig mest. Och kyla går ju ändå att göra något åt... hoppas jag.