det är kallt. här i vårt nya arbetsrum i vårt nya hus är det kallt, vilket beror på att det a. är svinkallt ute, b. termostaten till elementet har fastnat i avstängt läge och c. det saknas tätningslist till fönstret, så det drar in friska vindar. b och c ska förstås åtgärdas, men än så länge är det inte prio att sitta och dumsurfa så då får jag frysa.
när jag var i my home town hörde jag att en kille som gått i min klass hade dött. på den tiden det begav sig var han en av skolans populäraste killar, nästan så att det var lite status bara att gå i samma klass som han, men vi talade aldrig med varandra. min syrra, som visste vem det var, tyckte det var hemskt, men jag kände ingenting särskilt, jag mindes honom knappt.
det tydligaste minnet: min mellanstadieklass hade slagits ihop med en annan mellanstadieklass och blivit klass 7B. på den tiden, stenåldern, satt man i bokstavsordning om lärarna bestämde det, och på vissa lektioner fick jag alltid sitta bredvid en kille i den andra klassen som hade samma efternamn som jag. och han var lite blyg och ganska rar och framför allt, han kände inte mig, kände inte till min bakgrund, allt var nytt och oskrivet och vi hjälptes åt med uppgifter och pluggade lite ihop ibland och de andra retades och sa att vi var ihop och att jag inte behövde byta efternamn när vi skulle gifta oss. vi var verkligen inte ihop, vi var ganska omogna och hade knappt börjat få sådana känslor än, åtminstone inte jag, och hade han det så visade han det inte. men lite rart var det mellan oss ändå, och ibland satt vi bredvid varandra ändå, fastän vi inte var tvungna, och jag tror att jag kände mig lite smickrad, det var ju trots allt en KILLE. jag var inte kär, men jag skulle kanske kunna ha blivit.
en dag satt vi och väntade på att en lektion skulle börja, vi bara satt bredvid varandra och några som gick förbi ropade något om att han var kär i mig och alla skrattade som om det var så jävla otänkbart. och jag skrattade också. och så kom han fram till mig, han den där populäre killen, och sa högt: det fattar du väl, .jag, att han inte är kär i dig. han sitter bara bredvid dig för att han är tvungen, han är inte intresserad av dig, det fattar du va?
och jag log sådär obekymrat som jag redan då hade många års övning på, och jag svarade lika högt "ja, tror du jag är dum eller, jag bryr mig väl inte om honom heller" och sedan ringde det in och lektionen började. och vi fortsatte att sitta bredvid varandra, men riktigt som förr blev det inte och nästa termin behövde vi inte sitta i bokstavsordning längre för då visste lärarna vad vi hette, och vi gled ifrån varandra, det som eventuellt skulle kunna ha blivit någonting blev aldrig något annat än ett misslyckat fyllehångel på skolresan i åttan som ingen av oss låtsades om efteråt.
såhär i efterhand kan jag ju tycka att det var ganska taskigt av den där populäre killen, vi utgjorde väl inte direkt något hot, kunde han inte bara ha låtit oss få hållas? och nu är han död, och detta är allt jag någonsin kommer att minnas av honom. den andre killen har jag ingen aning om vart han har tagit vägen. jag vill inte veta heller, jag vill vara klar med den delen av livet, jag vill ju gå vidare och inte minnas mer.