Med risk för att outa mig som en oempatisk jävel.
Varför blir män så otroligt ämbliga när de får en gnutta feber?
Ok, jag vet att jag och barnen är otroligt bra (eller dåliga egentligen.??) på att vara sjuka. En dag, max två, sen är vi på benen som vanligt igen. Kanske är det därför jag har svårt att tycka vederbörligen synd om maken när han är på tredjedagens sjukdom. Det måste ju bara vara att ta sig samman eller...
(och spelar inte fiolhoben lite väl falskt just nu på Nobelkonserten?)