idag är det segt. jag är litelite förkyld, sådär lite så det inte ens märks, det bara känns. lite rasp i halsen, lite igentäppt i näsan, lite hängigt och fruset och gnälligt och jag vill inte alls vara på jobbet, jag vill ligga under en filt och dricka te och läsa deckare eller titta på "hem till byn" på dvd. jag vill framför allt inte ägna kvällen åt att STÄDA, men det måste jag lik förbannat eftersom det ska vara visning på lägenheten imorgon. jaja, det är bara att bita ihop.
igår passade jag lille A och mr silences hund samtidigt, så då tänkte jag ta en promenad och hej vad det gick över stock och sten med barnvagn med draghjälp av en stor och glad blandrashund med vittring på vildkaniner. ordet powerwalk togs till en helt ny dimension kan man säga.
och på kvällen var vi på musikskolekonsert och där var det en tjej som skulle sjunga, och hon var jättenervös och glömde bort texten och kom helt av sig, man riktigt såg hur det bara låste sig för henne, hon bara stod där och nästan hyperventilerade och försökte igen och kom av sig igen, och det var så oerhört plågsamt att se. men då tog tjejkompisarna på första raden tag i låten och sjöng tills hon hittade rätt igen och låten var slut kom musikläraren upp på scenen och gav tjejen en jättekram. då höll jag på att börja lipa, för det var så fint. och nej, jag kommer aldrig att begripa vad det är som är så roligt med idoljuryns spydigheter.
och så släntrade L upp på scenen och spelade ett klassiskt musikstycke på flygel. utan noter. och mammahjärtat höll på att spricka av stolthet över denne långe orakade drasut med håret på ända och 43 i skor. som typ alldeles alldeles nyss var en liten bebis på tre kilo. som jag har legat sömnlös över och undrat vad det ska bli av, hur man ska tackla hans asperger-problem, hans ovilja, hans egensinnighet. och nu är han myndig och bor i egen lägenhet och spelar piano som en gud. bland annat. det är stort, det här, det är så jäkla stort.