garv

Jag är lyckligt lottad. Jag har ofta skrattfester, även när livet känns svårt. I dag ringde Pocks och pratade falsettskånska med mig och jag drogs med direkt och hela samtalet fördes på detta vis, med ett antal asgarv inbakade överallt. Sen ringde hon igen några timmar senare och då var det samma visa igen. Extremt roligt. Tänk så upprymd man kan bli av sådant, det känns så livgivande. Så nödvändigt. Gapskratt är nödvändigt. Sen ringde en annan vän och då var jag tvungen att berätta för honom om en av mina bästa dagar i livet, den för två år sen när Pocks och jag skrattade oss genom halva Stockholm.

Förra helgen tokskrattade jag och äldsta vännen när vi på fjortisvis skulle ta en remsa foton i en fotoautomat, och automaten fick spel och fortsatte att fotografera gång på gång på gång. Då var det magkrampsskratt oavbrutet en timme.

Jag har en ganska ny vän. Hon är yngre än mig och vi lever totalt olika liv. Hon lever det liv jag tror att jag hade levt om jag inte hade skaffat familj. Bor i en sliten gammal lägenhet i ett iogt-hus nånstans halvvägs ut på landet. Jobbar med alternativa saker och är allmänt hippie-charmig. Vi har någon slags kemi och trivs superfint ihop, förra veckan åkte jag dit och sov när jag var helt utarbetad och hade en timme över mellan två jobb. Det var fint. Nyligen bjöd hon på lunch, en brunaktig soppa som såg jätteknepig ut. Det skrattade vi också åt. Väldigt friskt. I dag fick jag ett sms av henne där det stod "tjenare tjusduvan!" och det var så gulligt och roligt att jag skrattade lite till.

Och jag är säkert lite för barnslig ibland. Brister för lätt ut i skratt. Har lite för snuskig och enkel humor. Men jag gillar det, jag gillar mitt skämtlynne. Att skratta är så himla fint.