jag sitter på jobbet och känner att en obehagligt dunkande Värk börjar smyga sig på. en sån som inga värktabletter utom citodon biter på, och tar jag citodon så blir jag trött och slö. och idag passar det alldeles otroligt illa för i eftermiddag ska jag på utbildning och ikväll MÅSTE jag verkligen städa och röja, jag har liksom inget val för imorgon ska det vara visning på min lägenhet.
så nu hoppas jag på ett stort antal kapitalstarka intressenter som drar igång en budgivning som skenar iväg till fantasisummor...jaja, man kan väl få drömma lite i alla fall. i verkligheten får man väl vara glad om den blir såld till utgångspriset, den är ju som sagt inte i toppskick direkt.
tur i alla fall att jag slipper vara där och höra vad de säger, tänk om de säger nedvärderande saker om MITT HEM, det får bara jag göra, ingen annan. mitt hem som har varit min borg som jag trodde jag skulle klamra mig fast vid med näbbar och klor, åtminstone mentalt, men det känns faktiskt inte alls svårt att gå vidare.
och åååh vad jag längtar, även om det kommer att bli ASJOBBIGT i början, för vår prio-ett-att-göra-lista är lång som ett ösregn. men det är nästan ännu jobbigare nu, när man vet vad och hur mycket som måste göras men man KAN INTE BÖRJA. att gå och vänta är väl inte min starka sida direkt, jag är en sån som står och stampar otåligt i startfållan och vill komma igång, "vad väntar vi på?" är väl ett typiskt .jag-uttryck.
men på söndag ska vi i alla fall träffa nuvarande ägarna i huset och gå igenom lite praktiska detaljer. typ hur pannan funkar och sånt, det blir en ny liten värld att sätta sig in i för den som levt i en trygg och ombonad lägenhetstillvaro i rätt många år där värmen liksom bara finns i elementen på något oförklarligt sätt, hahaha.
men nu ska jag leta rätt på min knark-värktablett och hoppas på att resten av dagen blir någorlunda uthärdlig. tumhåll för visningen imorgon är ni rara.