Varför måste nödvändigtvis allting komma i skov? Så att man blir erbjuden ett jobb, som verkar bra, och sen går på intervju för ett annat jobb (samma dag som man ska svara på det första) och den intervjun går så JÄVLA bra, bara för att man inte är så himla intresserad.
De har redan börjat ringa mina referenser. Och jag har mailat till det första jobbet och tackat ja men lagt korten på bordet och berättat hur det är och att om jag blir erbjuden jobb hos de andra måste jag åtminstone överväga det. Jag hoppas att hon tar det med fattning (ja, jag har ju faktiskt blivit utskälld vid en liknande situation en gång).
Och sen det här med fast vs vikariat. Det första jobbet är ett (långt) vikariat. Verkar dock lite roligare och trevligare än det andra. Som dock är fast. Och i en mycket större organisation där det säkert finns möjligheter att få andra tjänster så småningom.
Är man dum i huvudet om man tar ett vikariat före ett fast jobb? Jag är inte säker. McD är trygghetsnarkoman och skulle aldrig göra det själv (men har inga större problem om jag gör så). En av mina referenser tycker det är självklart att jag ska ta en fast tjänst. Tillsvidare är bra om man vill vara föräldraledig till exempel. Eller köpa hus. Fast det är ju inget måste, båda sakerna går att få ändå. Och skulle jag få och tacka nej kanske de minns mig till ett annat tillfälle?
Jag tänkte lägga undan det här tills jag faktiskt blev tvingad till ett beslut. Det verkar inte gå så bra.