Jag ska bli mamma

Att jag ska bli mamma känns lätt främmande. Overkligt.
Ändå har min hjärna på något sätt accepterat bilden av ett litet knytte. Hjärnan kan se en barnvagn utan större problem.
Och eftersom bästa kompisen och tillika granne har en son som är precis 1 år före i hela utvecklingskedjan så klarar hjärnan att producera bilder av ett knytte som växter till en bäbis som börjar sträcka efter saker, skratta, sitta och nu även försök till att stå (det går så där)
Jag känner att jag till viss del insett att jag ska bli mamma till en bäbis upp till ett år.

Men när jag tänker att det här inte bara är ett år utan Grynet ska fortsätta växa. Att jag ska fortsätta vara Grynets mamma ända tills jag ligger 6 fötter under. Och även då kommer jag vara Grynets mamma, bara inte lika närvarande. När jag tänker och försöker förstå att jag och Pojken ska ha en 4-5årigt Gryn som omöjligt kan vara stilla. Då står det helt still i hjärnan. Jag försöker titta på barn jag ser på stan och tänka "Så här stor ska Grynet bli" Men hjärnan tar inte in informationen. Den stannar vid att vi nu har gett oss in på en bäbis-resa. Vad som kommer därefter är svart. Finns inte.

Och inte behöver jag oroa mig för det inte. Det är inte oro jag känner heller. Utan det känns knäppt att hjärna sätter så tydlig gräns. Att jag då och då får påminna mig själv om att detta är inte en temporär grej Pojken och jag har gett oss in på. Vi ska inte ta oss ett sabbatsår från vårt nuvarande liv och leka föräldrar en stund. Vi ska lämna delar av vårt nuvarande liv och blir föräldrar for life.
Jag ska få ett nytt namn. Mamma. Jag kommer heta mamma även när Grynet är 30. Så vida inte Grynet får någon tilt och envisas med att kalla sina föräldrar vid förnamn. Men ändå.
Hjärnan bara skakar på huvudet.