det här är en jobbig text att skriva, för den handlar om mig och den handlar om svartsjuka. jag ska erkänna direkt och utan omsvep, jag är en svartsjuk jävel. så in i helvete, även om jag oftast behärskar 99 % av känslorna. jag identifierar mig inte alls med såna som river upp himmel och jord för att deras partner har råkat titta åt fel håll. jag river inte upp någonting, jag bara känner så här. och det är en skamlig känsla, så in i helvete skamlig.
gudarna ska veta att jag har haft anledningar att vara svartsjuk. mina tidigare förhållanden har kantats av lögner, otrohet och bakomryggen-smussel. det och konsekvenserna av det har varit min verklighet i ganska många år, jag har levt med det och tvingats förhålla mig till det. och därför har jag blivit en svartsjuk jävel. jag tar mig inte för given. jag känner mig alltid jämförd med någon annan som är bättre än jag. och jag betraktar ex-flickvänner och tjejkompisar med yttersta misstro.
men det är ju inte mr silences fel och det är ingenting som han ska behöva drabbas av. men det är så in i helvetes svårt att släppa. jag vet ju att JAG inte betraktar andra män som potentiella partners, jag vet ju att JAG aldrig tänker i termer som "så där skulle aldrig NN ha gjort" eller "NN var minsann mycket bättre på det här".
men det är ju jag, jag VET ju vad jag tänker och vad jag känner. han säger att han inte alls tänker i såna banor och det finns ingen, jag säger ingen, som helst anledning för mig att TRO att han gör det. jag vill tro, men jag VET ju inte.
det finns inga fel någonstans. han bekräftar mig verkligen, hela tiden, inför mig själv och inför andra. det finns inga dolda kort någonstans, allt känns så enkelt och jag har aldrig känt mig så harmonisk och trygg tillsammans med någon annan människa, någonsin. så det borde inte vara något problem. jag borde verkligen kunna släppa den där misstron.
och så plötsligt, som på festen i lördags. jag ser att han står och pratar med en tjej och jag undrar direkt om hon är där själv, om hon är singel, om hon försöker ragga på honom, om han finner det smickrande, om han tycker att hon är snyggare, roligare, bättre än jag. och lite senare när vi står ett gäng i köket och pratar så rör han vid en annan tjej, helt oskyldigt någon sekund, han liksom klappar henne lite på armen samtidigt som han säger något skämtsamt till henne, sådär som många gör. inte jag, jag är inte en fysisk person, jag har väldigt svårt att röra vid människor sådär spontant. SOM MÅNGA GÖR, utan att ha några som helst avsikter med det. men för mig är det jättejobbigt att se och det är jättejobbigt att hantera. jag känner hur hela jag knyts ihop inuti, hur de där hårda knutarna skaver och svider och kliar mot skinnet. jag vill inte att de ska vara där, men det är de ändå.
och jag ler och låtsas som ingenting, detta världsmästerskap i att hålla masken där jag tävlar mot mig själv och ständigt står som ohotad segrare.
men jag har berättat för mr silence, lugnt och sakligt och nyktert och framför allt efteråt, för som sagt, jag är inte en sån som ställer till svartsjukescener, men jag har berättat hur jag känner och att det här är skitjobbigt för mig. hans svar är att det inte handlar om att han tar någonting som tillhör mig och ger det till någon annan. och knutarna lossnar lite när vi pratar, men repen finns kvar. de finns alltid kvar.
när jag umgås med mina killkompisar så är det ju inte precis så att mina känslor för dom plötsligt förvandlas från vänskapliga till het attraktion. jag har delat både sovrum och sängar med mina killkompisar utan att det hänt mer än vad det skulle göra om jag delade rum eller säng med min bror. eller med min syster. det är ytterst rimligt att anta att det omvända också gäller, att mr silence också kan umgås med motsatt kön utan att känna attraktion eller tänka att det hade varit mycket bättre om de hade varit ihop. detta är en högst rationell tanke. och ändå försvinner den nästan helt och hållet när knutarna dras åt.
och nej, det här är inget stort problem, det finns inget fog för någon svartsjuka. och jo, det här är ett stort problem, för jag kan inte styra mina tankar. jag kan stänga av dem, men jag kan aldrig någonsin hindra dem från att komma tillbaks. igen och igen och igen, och det gör mig så trött. jag vill inte ha det så här, men jag vet inte vad jag ska göra åt det.