what you ought to do

just nu är jag inne i en dålig period med mycket Värk och det är bara så jävla tröttsamt. jag är dödstrött på att nacken och axlarna och överarmarna känns som ett enda stort blåmärke som knappt går att peta på, jag är dödstrött på musklerna är som tjocka och spända stålvajrar som känns som de ska gå av vilken sekund som helst, jag är dödstrött på att komma på mig själv med att bita ihop och tvinga mig själv att lirka upp mina hårt sammanbitna käkar var femte minut, jag är dödstrött på att ha den här envist dunkande spänningshuvudvärken som ständig följeslagare och jag vill inte hålla på att äta starka värktabletter varje dag.
nu har jag haft en ganska lång BRA period, men det gör mig på intet vis bättre rustad att klara den dåliga. det här är så jävla tråkigt.


och i helgen ska vi på fest och jag känner inte en människa där och den äger rum långt ute i obygden så att man är tvungen att övernatta och finns det något värre än att övernatta bland okända människor, jag tror inte det. just nu ångrar jag mycket bittert att jag tackade ja till den här festen, fast jag vet att det brukar gå bra och det brukar vara roligt och det blir mycket lättare nästa gång, det är bara första gången som är sådär superjobbig och jag kan ju faktiskt inte hålla mig borta från hela mr silences bekantskapskrets i resten av mitt liv och det handlar bara om att ha rätt inställning, tänka positivt och vara positiv så blir det bra.

och när jag har överlevt den här så dröjer det bara ett par veckor så är det dags för nästa tillställning på samma premisser. fan, jag orkar inte, jag är för socialt efterbliven, jag känner hur den gamla osäkerheten skrapar mot huden strax under ytan, jag känner att jag redan börjar lämna stranden och vada bort från fast mark och det virvlar upp gammal förruttnelse från en sank och dyig botten som varken bär eller brister och jag orkar inte gå igenom det där en gång till. för helvete, ska det alltid vara så här?