Hemligheten
Jazzie 2009-10-16 15:11 (26 kommentarer)Vi låg och slötittade på tv, pojken och jag.
Det var reklam. Scandic hotel gjorde reklam för Jamie Olivers barnmeny. Det satt ungar i en soffa och såg fåniga ut. Fånigast av dem alla var en unge i en björndräkt. Inte en sån där söt björndräkt som ramar in ansiket och har gulliga små öron uppe på huvudet utan en dräkt där hela björnhuvudet satt ovanpå ungens huvud.
Såg ni den reklamen? Shit vilken ultrafånig björndräkt.
Jag garvade i en kvart. Garvade så jag tjöt. Tillslut lutade jag mig mot pojken min och sa
- Tänk, en dag kommer vi få en sån där fånig björn. Ha, ha. Så jäkla typiskt, så jäkla fånig.
Vi skrattade åt tanken en stund.
- Hur fattar man ett sånt beslut, undrade jag plötsligt.
- Vad menar du?
- Hur beslutar man att skaffa barn? Hur kommer ämnet upp? Hur går det till?
Pojken tänkte en stund och sa
- Jag tror det är något som mognar fram.
- Ja, jo, höll jag med honom, men sen då? Man måste ju ändå ta upp frågan. Hur gör man det? När känns det rätt? Hur känns det rätt?
- Det mognar liksom...
- Vaddå mognar? Det kan väl ligga där och mogna hur mycket det vill, bli övermogen rent av. Men förr eller senare måste mognaden bli ett samtal. Ett beslut. Ett konkret beslut. Inte bara en mognande känsla. Jag äter piller varje dag som hindrar mig från att bli gravid. En dag måste vi sitta ner och säga "Nu slutar vi med pillren. Inte något mer från och med idag". Och jag undrar hur kommer man dit? När kommer vi dit? När känns det ok och hur? Jag kan inte ens fantisera hur det går till.
- Vad sägs om nu?
- Vad menar du? Nu? Nu nu?
- Ja, varför inte?
- Okej, bara så jag fattar att vi pratar om samma sak. Du säger nu att jag ska sluta äta piller? Jag ska börja en ny karta imorgon, men nu ska jag alltså inte det. Är det vad du säger?
Pojken ryckte på axlarna, log och sa
- Ja.
Det var då. Den där söndagen i soffan. Precis efter att vi kommit hem från Italien.
I augusti fick vi hemligheten kissad på en sticka. Den där hemligheten vi skulle hålla för oss själva i så många veckor.
Och här sitter jag nu. I handen har jag kallelsen till ultraljudet.
Och allt fler känner till vår hemlighet.
tori
2009-10-16 15:26:03
Bonitan
2009-10-16 15:39:18
monchichi
2009-10-16 15:56:28
Morris
2009-10-16 15:56:42
Anni
2009-10-16 16:09:08
Heidi
2009-10-16 16:20:16
Will
2009-10-16 16:42:01
Malena2
2009-10-16 16:52:41
zmilla
Grattis!
Åh...
2009-10-16 17:09:18
Pocks
2009-10-16 17:27:21
sodan
2009-10-16 18:06:23
Lisasan
2009-10-16 18:59:00
ikapiika
2009-10-16 20:25:53
Betty
2009-10-16 20:47:09
ventil
2009-10-16 21:38:03
Flikka/Koala
2009-10-17 12:57:50
Moot
2009-10-17 13:09:40
Garbo
2009-10-17 13:43:51
Aurora
2009-10-17 13:51:48
Doriz
2009-10-17 17:19:49
AnnA
2009-10-17 21:24:59
Peppar
2009-10-18 09:54:53
Corn
2009-10-18 12:14:19
nhirak
2009-10-18 17:15:44
Coppelia
2009-10-20 15:35:23
vajl
2009-10-27 15:03:08
Info
- Namn
- Jazz
- Född
- -
- Hemstad
- Stockholm
- E-post
- -
- Hemsida
- Medlem sedan
- 2008-12-27
- Antal texter
- 1 076
- Övrigt
- Jag fyller 43 år 2018.
Har två barn. Sambon blev Man när prästen vigde oss.
Vi bor halvvägs ut på landet. Bland åkrar, ängar och grusvägar.
De senaste 4 åren har livet gett oss prövningar som fått mig att ompröva vad som är viktigt i livet.
Det har gjort mig lite mer ödmjuk till tid, plats och rum. Gett mig nya perspektiv om vad som är viktigt.
Men det har också gjort mig rädd.
Jag väntar på nästa käftsmäll och tror att om vi planerar framåt i tiden så är det som att be om dåliga nyheter.
Allt får mig att sakta ändras. Till något bättre? Förmodligen inte. Men till något lite annat.
Valspråk
Face it... jag är den jag är vare sig jag vill det eller inte