Tappad form

Jag söker fortfarande efter en form att skriva i här som känns bekväm. Har inte riktigt släppt saknaden efter den öppenhet med vilken jag kunde skriva tidigare. Vet att det kommer såna här perioder emellanåt. Då jag känner mig hämmad. Och jag har kommit ur dem förr, så inte heller den här är för evigt. Tror jag.

Men tills dess, tills vidare, känner jag mig hämmad. Jag tänker på vad jag kan och inte kan skriva, kanske inte så mycket av rädsla för att såra som för att bli missförstådd, misstolkad. När jag tänker efter är det väl inte så himla farligt egentligen, men jag orkar inte förklara och försvara mig just nu. Jag orkar inte möta andras tvivel, jag har inte råd att låta andras tolkningar rubba mina cirklar. Samtidigt som det är nyttigt att bli lite omskakad och se saker från andra håll... svårt dilemma. Jag vill strunta i vad andra säger, jag vill ta in vad andra säger, jag vill ... jag vill ha balans helt enkelt. Det är lite si och så med den just nu. Rätt ofta står jag hyffsat stadigt, men det krävs inte mycket för att jag ska vackla och känna mig rädd för att falla. Jag jobbar på att minska avståndet mellan marken och där jag står, så att fall inte blir så långa och hårda. Då kan jag skriva och säga vad jag vill igen, utan att vara rädd för vad andra säger och gör. Då behöver jag inte bekymra mig över formen längre. Och då kan jag svära lite över hur orättvist det känns att allt alltid är mitt fel. Men med lite tur känns det kanske inte så längre, då.