dagarna tickar på och fullbokade är de, både på och efter jobbet och jag känner att snart vill jag bara sätta mig ner och säga NEJ, JAG VILL INTE.
jag håller näsan ovanför jobb-vattenytan, men mycket mer är det inte. jag hinner med, men bara det mest akuta, allt annat får bli liggande och sedan blir det också akut och då får jag släppa något annat, prioritera om, och sådär håller det på. några veckor till, sen BLIR det lugnare, det vet jag. men det är nu det är jobbigt.
och samtidigt är det så mycket annat som måste göras hela tiden. sjukhusbesök för fatt röntga foten, sitta i telefonkö i tusen år för att boka tid för cellprov, prata med försäkringskassan om L:s vårdbidrag, besök hos kiropraktorn, jaga mister ex, ringa och prata med banken, passa lille A, vara bollplank åt E som har tagit över tävlingarna efter mig, ringa och prata med mäklare, planera för mammas 65-årsdag, fixa och trixa hit och dit.
och så ringer min syrra och vill beklaga sig. hennes äldsta son (15 år) är kraftigt överviktig och hennes mellanson är på god väg åt samma håll. femtonåringen fick för ett år sedan en kraftig varning av läkaren; hans insulinvärden var oroväckande höga och gjorde han ingenting åt sin vikt och sin kosthållning och sin livsstil i största allmänhet skulle diabetesen vara ett faktum.
och på ett år har det hänt...ungefär ingenting. D är fortfarande lika överviktig. min syrra drar med honom till friskis & svettis en eller två gånger i veckan och tjatar ut honom på promenader däremellan. men hälften av tiden är han hos sin pappa, och där tjatas det inte. där behöver man inte träna, för pappan varken hinner eller orkar följa med, heter det. och D är inte själv så peppad att han gör något självmant även om han vet att han borde, han vill hellre sitta och spela dataspel och dricka coca cola. och det får han göra "för man kan ju inte förbjuda honom helt". och mellanpojken är precis likadan, de är så förslöade att jag vill klättra på väggarna när jag ser dom.
(ja, jag VET att tonåringar är slöa av naturen, men jag anser att ens uppgift som förälder är att tvinga dom att göra sånt dom inte oooorkar, annars skulle ju INGENTING bli gjort)
och skulle barnens pappa någon gång dra med D till badhuset eller friskis & svettis så åker de till mcdonalds efteråt. för att fira att de har varit duktiga, liksom. ge mig styrka.
och sen kommer det fram andra saker också, som att pappan inte ser till att barnen duschar när de är där och han tvättar inte deras kläder heller och läxtjat vet han inte vad det är. han bara glider liksom.
det här med att lägga sig i hur andra uppfostrar sina barn är ju snudd på förenat med livsfara, men jag säger lite försiktigt till min syrra att man faktiskt inte MÅSTE köpa hem chips och coca cola varje helg bara för att det är helg, men det viftar hon bort och tycker att det gör väl ingenting när det bara är på helgen (men hallå, fredag-lördag-söndag, det är ändå nästan hälften av veckans dagar, säger jag, och då börjar hon prata om något annat). och så säger jag att hon måste ju fan PRATA med sitt ex och få honom att förstå att det här är ALLVAR, det handlar faktiskt om D:s hälsa. och att även om man är upptagen av sin karriär och sitt företag så är han fan i mig skyldig att se till att ungarna sköter sin hygien och läser sina läxor och kommer iväg på sina träningar och så vidare. men min syrra menar att det är ingen idé att prata med honom för han gör det ändå inte. och att hon har provat att "pika honom lite skämtsamt, men det fattar ju inte han".
och det är här jag blir trött. JA, jag vet att det är lätt för mig som inte står mitt i; det är inte mina barn och det är inte mitt ex. men faktiskt. man kan förbjuda. man kan tvinga. man kan använda morot och piska och man måste fan se till sina barns bästa när de inte själva har vett nog att begripa det. de kommer inte att tacka en idag, imorgon eller nästa vecka, de kanske aldrig kommer att tacka en för att man tjatat, tvingat, hotat, varit obekväm och jobbig. men jag hade aldrig förlåtit mig själv om mina barn fått diabetes och jag visste att det berodde på att jag inte orkat bryta gamla invanda mönster, jag hade faktiskt inte velat leva med mig själv då.