Sen i våras har jag gått hos en häslocoach som jobbet erbjudit. Jag har gått dit och fått berätta om mitt liv och leverne. Vi har satt upp mål som ska i små steg ändra ens livsstil. Väga. Mäta. Konditionstest. Samt blodtryck.
Varje gång har jag haft högt undertryck. Riktigt högt. Det har legat mellan 95-99.
När jag var 23 år hade jag problem med högt undertryck. Då snittade jag 90. Det höll i sig i något år eller två. Sen landade jag på normal nivå igen. Ingen kunde förklara. Ingen utredning gav något konkret resultat. Ända sen dess ber jag få ett blodtryck varje gång jag är hos någon form av läkare. Och det har aldrig varit så där högt igen. Förrän nu.
I somras var jag hos min akupunkturtant. Hennes assistent tog blodtrycket som visade på 94 tror jag. Fortfarande högt.
För två veckor sen var jag hos läkaren. Då var det drygt två månader sen hälsocoachen och jag träffades. Läkaren tog mitt blodtryck och var mycket nöjd. 130/75. Tackar och bockar.
Förra veckan var jag hos hälsocoachen igen. 147/98. What the??
Igår var jag hos läkaren igen för att prata om min mage som är ett vrak. Jag bad henne ta blodtrycket igen. 140/80.
Jag bad henne förklara varför hälsocoachens blodtrycksmackapär visar så extremt mycket högre. (mitt undertryck har de senaste 8 åren varierat mellan 70-80. Aldrig över. Aldrig under) Njae, det kunde ju vara att maskinen min coach använder sig utav inte mäter så bra. Sitter snett. Eller har små mätplattor.
- Vad är säkrast? Manuellt eller maskin?
- Åh, manuellt är alltid säkrast.
Helvete! Ingen ska någonsin få mäta mig med maskin igen. Aldrig!
Fan vad jag har oroat mig för häslocoachens blodtrycksmätningar.
Jag fyller 43 år 2018.
Har två barn. Sambon blev Man när prästen vigde oss.
Vi bor halvvägs ut på landet. Bland åkrar, ängar och grusvägar.
De senaste 4 åren har livet gett oss prövningar som fått mig att ompröva vad som är viktigt i livet.
Det har gjort mig lite mer ödmjuk till tid, plats och rum. Gett mig nya perspektiv om vad som är viktigt.
Men det har också gjort mig rädd.
Jag väntar på nästa käftsmäll och tror att om vi planerar framåt i tiden så är det som att be om dåliga nyheter.
Allt får mig att sakta ändras. Till något bättre? Förmodligen inte. Men till något lite annat.
Valspråk
Face it... jag är den jag är vare sig jag vill det eller inte