samma gamla visa

Alla sover utom jag, jag sitter här och gråter lite istället. Jag tror att det blev lite för mycket, på en dessutom redan känslig dag, först såg vi på Ice Age, den gamla hederliga ettan, och den är ju svår för oss lättrörda typer, sen såg jag en grej på youtube som var rörande, och sen läste jag i Peter Pan och Wendy för min son, det är just när de har skjutit Wendy på Tingelings order, och det är SORGLIGT (även om hon inte dör) och sen avslutade jag med att sjunga Olle Ljungströms "Nitroglycerin" och Kents "Utan dina andetag" och så låg jag där i underslafen i mörkret och grät, fast utan ett ljud, kanske med en darrning på rösten bara, och sonen somnade.

Och här sitter jag. Det känns som om jag står still i utveckling och inte har kommit NÅGONVART alls de senaste fyra åren.

Och så blev jag sugen på godis och tänkte att det är ju i alla fall bra att Florence and the Machine äntligen finns på spotify och det är ju bra att min fina lilla familj sover skönt i mjuka och varma sängar. Kanske att jag försöker muntra upp mig med lite Everybody loves Raymond. Kanske att ångestknutorna löses upp lite då.