sitter på jobbet och försöker göra så lite som möjligt, tanken är ju att min sommarjobbare ska lära sig mitt jobb och jag bara ska finnas bredvid som ett stöd i ett par veckor till. det är lite jobbigt. det känns som att jag lassar över allt på henne och mest sitter och rullar tummarna, men det går kanske att vänja sig vid.
min lyckade löneförhandling blev ännu mer outstanding då chefen höjde budet med ytterligare 600 kronor eftersom jag iskallt förklarat att jag inte var nöjd med det jag blev erbjuden i första vändan. som ju redan det var betydligt mer än vad alla andra fick, men vadfan, man måste ju se om sitt hus som det heter.
och på tal om hus så var vi på en visning igår. och det kändes väl NJA. bra pris, jättefin och stor tomt, hyfsat läge, men huset var litet och rätt skruttigt. skruttigheten går för all del att åtgärda, men det var fortfarande för litet för att kännas optimalt. men någonstans får man ju börja sondera terrängen.
och helgen var jättefin. trots att ett anfall av 80-talsmusiknostalgi då vi lyssnade igenom gamla vinylsinglar som legat i träda i sådär 25 år. 80-talet är så jävla lömskt, det går från "oj vad roligt att höra den låten igen" till att trigga andnöd och helvetesångest på ingen tid alls. och stigen därifrån är så stenig och krokig och svårframkomlig att det nästan känns som ett bättre alternativ att stanna kvar i mörkret. men: var inte rädd för att snubbla när jag är med sa mr silence och tog mig i handen och ledde mig rätt igen. ut i ljuset, fram till oss.