when I'm up and can't get down

jag var faktiskt ganska inställd på att leva ensam. jag var nöjd med mitt liv. jag vantrivdes inte med någonting, faktiskt. saknade inte någon, egentligen. jag hade städat klart i mitt liv; slängt det jag ville slänga, behållt det jag ville behålla. jag var nöjd.

och så träffade jag dig. och efter ett tag så insåg jag att allting jag tidigare känt och tyckt och upplevt inte var någonting som ens avlägset liknade detta. aldrig förr har jag haft ett förhållande med någon som jag känt är min allra bästa vän. som tycker om mig, som respekterar mig, som stöttar mig, som lirkar fram mig ur mörkret när jag rasar ihop, som får mig att skratta, varje dag. som jag saknar varje sekund vi inte är tillsammans.

och för helvete, ett tu tre sitter jag där och dumsurfar på hemnet och tittar drömmande på små ruckel i skogen, långt bort från all ära och redlighet. där vi skulle kunna bo. tillsammans. inga konkreta planer, men plötsligt finns det väldigt många drömmar.

hur gick detta till? jag som var så nöjd med all min egentid, med min bekväma bostadsrätt, gångavstånd till jobbet, nära till allt.

nära till allt, utom till dig. det är väl det som har hänt.

och det känns så bra.