Jag har en ofärdig text i huvudet men det kommer aldrig att bli tid att utveckla den färdigt så det får bli lite stolpigt och outtänkt.
Jag har läst lite i DNs insidan serie angående barn och kön och idag hade turen kommit till familjen som försöker uppfostra barnet, Kim, helt könsneutralt.
Min begränsade erfarenhet, och de få poäng utvecklingspsykologi jag har läst undrar hur det ska gå till egentligen, för barnet alltså. Mina ättelägg har från det att de varit medvetna om vad som finns mellan deras ben varit otroligt könsintresserade, jag har snopp du har snippa, har pappa snippa? har han, hon, den, det, snopp ? mm. Könet har varit otroligt viktigt i deras identifieringsbild och det tror jag att det är för de flesta barn.
I mina teorier, som är långt ifrån bildade eller teoretiskt uppbackade, är det viktigt för barn att ha ett kön, att vara flicka eller pojke. Det viktiga från de vuxnas sida kommer sen, att få barnet att förstå att bara för man är flicka eller pojke behöver man inte bete sig på ett speciellt sätt, och framför allt, könet får aldrig bli begränsande.
Ännu så länge har jag inte hört från dottern att hon inte kan göra något för att hon är tjej, att något är "killsaker" eller så, hon tar sig an världen med storm, om än iförd rosa ballerinadräkt. Utmaningen blir att vara lika öppen med sonen, att låta honom vara rosa om han skulle vilja det, säga att han också är fin och söt i ballerinaklänning, men att även låta honom vara "killig" och gilla bilar.
Jag tror inte på att uppfostra barn utan kön, men jag tror på att poängtera att det inte finns några begränsningar av könet, flickor kan vara brandmän och pojkar ballerinor, även om de har snopp.