the stars look very different today

idag är jag så trött att jag knappt vet vad jag heter. det är kanske inte så konstigt att jag är trött i och för sig, för jag har stressat som fan och jobbat över i princip varenda dag i ett par månader. idag började min nya säsongsjobbare, och det ska bli så SKÖNT när hon blivit varm i kläderna och man kan släppa lite grejer. men än så länge är det ju nästan mer än belastning än en hjälp, för det är så mycket som måste visas och förklaras och fixas rent praktiskt och handgripligen. och det måste ju få vara så, men det tar sån TID. som jag inte har, för samtidigt är ju alla andra och drar i mig precis som vanligt. jag känner mig som världens sämsta pedagog. dessutom är det extra dumt och stressigt just nu, för vi har två stora och jätteviktiga revisioner snart, som jag är i hög grad inblandad i.

när jag kom hem idag lade jag mig raklång på sängen och trodde aldrig att jag skulle orka ta mig upp igen. och jag trodde aldrig att jag skulle orka dra på mig löpardojorna och ge mig ut och springa. men jag gjorde båda det ena och det andra, på ren vilja. nu känner jag mig endorfinfylld och fin och ska snart laga mat.

och helgen. större delen av lördagen försvann i en tråkig Värkdimma, men söndagen var fin, finare, finast.

jag ser på honom och jag fylls av en sådan värme. hela tiden, mitt bland vardagsstökigheter och odiskad disk och högar av smutstvätt och olästa reklamblad så finns ett hjärta som slår hos mig, för mig, för oss. och det är inte den vanliga osäkerheten som bultar ur gamla infekterade sår, det är ett fladder av fjärilsvingar och nyskimrande lycka.

jag tror det måste vara så nu. jag tror det måste vara min tur nu.