Det gick bra för pappa

Pappa ringde på eftermiddagen. Han lät så där hes som man brukar göra efter att ha varit nedsövd. Jag hoppade i bilen och susade in till Dalagatan där pappa satt på en bänk i solen utanför Sabbatsbergs entre. Allt hade gått bra. Men när kirurgen hade gått in för att sy ihop muskeln hade det visat sig att den var trasigare än väntat. Så operationen tog dubbla tiden. Inte för det gjorde pappa så mycket. Han sov ju.

Igår var jag hemma med pappa och sov kvar där ute i förorten. Han har inte speciellt ont och är sjukskriven en månad. När man nu sitter och tittar ut och ser solen skina skulle jag också vilja vara sjukskriven i månad.

I mitt liv i övrigt har en irriterande och smått oroande aktivitet tillkommit. I ett flertal nätter har jag vaknat mitt i natten och legat halvvaken en bra stund. Jag har ju och har alltid haft viss mått av sömnbesvär. Men det har alltid handlat om insomning. När jag väl somnar är jag borta. Väcks jag har jag inga problem att somna om.

Det är inte så att jag ligger klarvaken och rastlös utan ligger mest och vobblar mellan dröm och vaken. Men jag tror det ger dålig sömnkvalité. Jag är också ganska övertygad om att det är kopplat till stressen på jobbet eftersom både drömmarna och tankarna handlar om jobbet när jag ligger där.

Dålig sömnkvalité tror jag är roten till mycket ont. Det är då stressen börjar skada på allvar. Och jag är livrädd att detta är mer än några nätters strul. På jobbet kommer tempot och pressen vara hög hela det här året. Det ställer lite krav på mig.
Jag måste se till att skilja på jobb och privat tid. Jag måste hålla koll på övertiden. Jag måste se till att vara ledig. Och jag måste, måste, måste ha god sömn.

Nåja. Jag ska inte måla fan på väggen. Kanske är det bara tillfälligt. Men nu har jag i alla fall noterat det.