Igår grinade jag.
På lördagen hade mungiporna börjat hänga och pojkvännen hade frågat om något var fel. Men jag hade bara skakat på huvudet. När natten kom och han började snusa gick jag ut och la mig på soffan och kände tårarna trycka på. Söndagen vaknades med samma låga humör.
När han återigen frågade om jag var ok så svarade jag
- Jag är ledsen.
Jag är ledsen för att det känns som jag aldrig är hemma hos mig. Det blir bara någon dag i stöten och jag hinner aldrig komma på plats. Nu har vi varit här sen i torsdags. Det har bara råkat blivit så. Det skulle aldrig gå hemma hos mig. Han har inga kläder eller saker hemma hos mig så att det skulle gå att bara råka bli 4 dagar.
Pojkvännen ojade sig och menade att han bara inte hunnit lägga över saker hos mig. Jag skakade på huvudet och menade att det var inte den verkliga kärnan i problemet eller min ledsenhet. Och sen sa jag de förbjudna orden
- Tänk om jag aldrig kommer känna att min lägenhet är mitt hem...
Pojkvännen började bedyra hur han minsann trivdes i min lägenhet. Och hur vi visst skulle vara där. Och att jag måste ge det lite tid så skulle jag nog se att det skulle bli bra. Jag fick panik för jag sagt orden högt och ville bara blunda och låta allt försvinna. Vi släppte ämnet på min begäran. Pojkvännen gick ut för att fota innan vi skulle ge oss iväg till Trädgårdsmässan. När han kom hem från sitt fotograferande hade han köpt nya kalsonger och tröjor som skulle bo hemma hos mig. När vi packade bilen med mina kläder som ska hem och tvättas, packde han en egen väska med mer kläder.
Han är så ofantligt rar. Och han smeker mitt rädda hjärta med mjuka händer. Bit för bit raserar han hjärtats försvar. Just nu friflödar det. Det bara sprutar ut bubblor i hela mitt system.
I mig finns det av någon anledning inbyggt att det är jag som måste anpassa mig till platsen som ges mig. Inte att man skulle bända till platsen så den passar mig. Men han bänder, vickar och vrider. Jag får fortsätta vara mig själv, som jag är. Bra och dålig.
Och posten ligger inte längre på golvet tills jag tar upp den.
oj. anpassningsigenkänning... i mig är det det också inbyggt att det är jag som måste anpassa mig till allt och alla...
2009-03-30 13:17:38
Bonita
...och det är svårt att ta till sig att det skulle kunna vara annorlunda..
2009-03-30 13:18:08
imseh
Vad fint, det är liksom äkta, bottenlös och intelligent omtanke i ett nötskal.
2009-03-30 13:26:28
Doriz
Snällo!
2009-03-30 16:50:23
vajl
"I mig finns det av någon anledning inbyggt att det är jag som måste anpassa mig till platsen som ges mig. Inte att man skulle bända till platsen så den passar mig. Men han bänder, vickar och vrider. Jag får fortsätta vara mig själv, som jag är. Bra och dålig."
Wooow... Vilken man. Grattis.
2009-03-31 13:11:09
Info
Namn
Jazz
Född
-
Hemstad
Stockholm
E-post
-
Hemsida
Medlem sedan
2008-12-27
Antal texter
1 076
Övrigt
Jag fyller 43 år 2018.
Har två barn. Sambon blev Man när prästen vigde oss.
Vi bor halvvägs ut på landet. Bland åkrar, ängar och grusvägar.
De senaste 4 åren har livet gett oss prövningar som fått mig att ompröva vad som är viktigt i livet.
Det har gjort mig lite mer ödmjuk till tid, plats och rum. Gett mig nya perspektiv om vad som är viktigt.
Men det har också gjort mig rädd.
Jag väntar på nästa käftsmäll och tror att om vi planerar framåt i tiden så är det som att be om dåliga nyheter.
Allt får mig att sakta ändras. Till något bättre? Förmodligen inte. Men till något lite annat.
Valspråk
Face it... jag är den jag är vare sig jag vill det eller inte