Jag har mått piss hela dagen idag. Vaknade imorse med magont som gjorde mig illamående. Ontet har försvunnit men inte illamåendet. Det har ändrat karaktär till ett lätt irriterande tillsånd. Som gör mig ovillig att jobba.
Vid lunchen trillade jag förbi MQ och insåg att jag bara så där skulle kunna bli tusenlappar fattigare. Holy smokes vad mycket snyggt det fanns. Det verkar vara sockersött, dockigt och flickigt som gäller till sommaren. Oj,oj,oj... lilla 5-åriga Jazz bara pekar upphetsat och ropar "Vill ha!!"
Lilla 5-åriga Jazz ska få har jag bestämt. Inte kanske alltihop, men en hel del. Det är inte varje år det är docksött i affärerna. Små blommig linnen, randiga toppar, rosetter och små band. Jodå, hon ska få. I månader har pengarna gått till lägenheten. Nu är det dags att lägga pengar på kläder.
Det är bara ett ytte-pytte problem som jag ser det. Allt är kortärmat! Och inte bara kort ärm, sötheten sitter ganska mycket i just den korta ärmen. En liten puff. Eller en rosett. Eller en söt urringning som försvinner om man trär en kofta över hela kalaset.
Dessutom måste jag säga att på koftfronten är stiltje. Finns det fina koftor så är de... kortärmade. Jahapp. Hjälpte föga. Och inte blir det bättre för att vi går mot varmar tider. Vi sitter i kontor som har ungefär samma temperatur året om. Frys-temp om man frågar mig. I know, jag är frusen av mig. En liten söt långärmad kofta brukar kunna hjälpa.
Så det blir koftjakt om jag ska kunna använda allt det söta som finns på MQ och bara väntar på att bli köpt av mig. Idag tex får min übersöta topp från Indiska gömma sig under en svart munkjacka. Toppar kan vara hur söta de vill, en svart munkjacka sväljer dem med hull och hår. Jag vill vara varmblodig.
Här är en frusen till. Fast jag vänder på steken ibland. Sätter en polo under och en topp över. Som idag, när det är minusgrader och snö. Funkar dåligt med tajta toppar dock ;)
2009-03-24 08:15:22
Info
Namn
Jazz
Född
-
Hemstad
Stockholm
E-post
-
Hemsida
Medlem sedan
2008-12-27
Antal texter
1 076
Övrigt
Jag fyller 43 år 2018.
Har två barn. Sambon blev Man när prästen vigde oss.
Vi bor halvvägs ut på landet. Bland åkrar, ängar och grusvägar.
De senaste 4 åren har livet gett oss prövningar som fått mig att ompröva vad som är viktigt i livet.
Det har gjort mig lite mer ödmjuk till tid, plats och rum. Gett mig nya perspektiv om vad som är viktigt.
Men det har också gjort mig rädd.
Jag väntar på nästa käftsmäll och tror att om vi planerar framåt i tiden så är det som att be om dåliga nyheter.
Allt får mig att sakta ändras. Till något bättre? Förmodligen inte. Men till något lite annat.
Valspråk
Face it... jag är den jag är vare sig jag vill det eller inte