take this knife, you may see someone

idag är jag lite låg. det kör ihop sig med allt möjligt och jag bara stänger av hela skiten istället för att vara konstruktiv. för jag orkar inte vara konstruktiv och jag orkar inte med att det alltid ska hänga på mig om någonting konstruktivt ska ske.

och vad är det för fel på ens familj när ingen ens en gång ringer och frågar hur det går för N, som skulle ha fött barn för en vecka sen. brukar man inte göra det? brukar man inte tycka att det åtminstone är litelite roligt att det ska komma en ny familjemedlem? men familjen dysfunktionell kan uppenbarligen inte hantera sånt här, det är som om de tror att döden står och vaktar på vartenda litet glädjetecken.

ibland när jag pratar i telefon med min mamma så frågar hon hur det är med mina barn, sina barnbarn. jag brukar uppmuntra henne att ringa och prata med dom själv, men det vill hon inte. hon vill inte, för hon säger att hon inte har någonting att prata med dom om och att de bara skulle tycka det var konstigt om hon ringde.
och när jag själv ringer hem till mina föräldrar och pappa svarar så säger han "ja, du vill väl prata med din mor" och langar över luren innan jag har hunnit säga varken bu eller bä. nej pappa, jag ville kanske prata med DIG. men du ger mig inte en chans och jag orkar inte bända mig igenom det här. hela jävla familjen är världsmästare på att stänga av och tiga och låtsas som ingenting, är det konstigt att man själv inte kan hitta något bättre sätt att hantera sina problem på?