Vänner

Det här med vänner.
Doriz text sparkade igång tankar jag började få för många år sen. Vad som är vänskap. Vad jag har vänner till. Och varför jag måste ha vänner.
1994 flyttade jag som 19-åring till Göteborg. Jag kände ingen där. Jag kände inte till staden. Jag hade aldrig bott ensam förrut. I början handlade det bara om att få ett kontaktnät. Att hitta någon plats, vilken plats som helst, som jag kunde känna var min. Ingen människa som visade intresse av att vara min vän gick att avfärda.
Det blev en ganska brokig samling vänner. Inte helt nödvändigtvis intressant-brokig, utan mest brokig.
I kretsen fanns människor jag hade noll gemensamt med. Där fanns några guldkorn. Det fanns likatänkande, oliktänkande, icketänkande.

När året hade blivit 1998 hade jag hunnit gå mina två år på universitetet samt jobbat i 1½ år.
Jag hade mina gossar från skolan. Hjärtevänner men som inte fanns till i alla lägen.
Jag hade tjejgänget som jag fått på köpet när jag lärde känna M. Tjejgänget var stort och hittade på massa saker, men vi hade väldigt lite gemensamt i tycke och smak.
I anslutning till tjejgänget fanns ett gigantiskt nätverk med partysugna människor är yta var av yttersta vikt.
Målet i livet var att ha VIP-kort på de rätta klubbarna på Avenyn. Att ta en öl på lokalpuben vid Redbergsplatsen möttes av total oförståelse.
Det var då jag på allvar satte mig ner och funderade över vilka vänner jag hade och vilken typ av vänner jag ville ha.

1998 var året då jag rensade bort.
Jag tog aldrig upp det med någon. Gjorde inget stort statement. Utan började bara dra mig undan från sånt som inte gav mig något. I bekantskapskretsen fanns alla former.
Såna jag kunde vända mig till när jag var ledsen.
Människor som var perfekta att gå på bio med, men fikan efteråt var värdelös.
Vänner som passade perfekt på krogen.
Vänner som var super när man mådde dåligt men ville inte älta det mer. När man bara ville ha en mental kortslutning.
Sen fanns det de som aldrig gav mig något. Där inget egentligt utbytte skedde.

Jag var helt självisk när jag vrakade i vänskapskretsen. Jag gjorde bara som jag själv ville. Tackade nej till inbjudningar från människor jag inte ville umgås med. Sökte kontakt med dem jag ville vara mer med. Jag gick på bio men kunde av olika svepskäl inte följa med på fikan efteråt. Jag gick på fikan men kunde inte följa med på fester. Eller gick på fester men tackade nej till middagar. Vänner fick sina roller. Vissa hade jag höga krav på. Andras vänskap var nästan kravlösa. De fick olika betydelser och olika tillgång till mina lager. Några såg aldrig annat än en glad och bekymmersfri Jazz. Några fick se fler sidor. Någon fick se så mycket jag själv orkade visa.

I rensningen försvann en del som jag ville ha bort. Och några försvann som jag själv hade velat ha kvar, men som själva valde andra vägar. Inte med någon blev det konflikt eller konfrontation. Ingen visste om att jag gjorde en rensning högst medvetet. Det hela framstod som livet som rör sig framåt. Någon gång fick jag frågan vart jag hade tagit vägen. Men ett enkelt svar "Nä, det är mycket annat nu" räckte och vi fortsatte våra olika vägar i strömmen.

Skillnaden var så påtaglig att jag undrade hur jag någonsin hade kunnat haft det som det varit.
Så mycket energi jag hade lagt på att anpassa mig till de skiftande nivåerna. Så mycket tid jag lagt ner på sånt som jag inte var intresserad av. Helt plötsligt gick jag inte längre på tråkiga fester med skitnödiga människor. Jag satt inte längre på tjejkvällar och lyssnade på allt idioti som avhandlades under en sådan kväll.
När jag tillslut erkände för mig själv "Jag tycker inte om den här människan" så blev det helt plötsligt så lätt. Och ok.
Man MÅSTE inte tycka om alla människor. Det är ok. Och alla måste inte tycka om mig.
De som tycker om mig, va med mig. Och tycker jag om dig ska jag söka ditt sällskap.

Jag har fortsatt i det spåret.
Idag har jag en brokig samling vänner. Intressant-brokig.
Är du en av dem så vet du också säkert att jag tycker om dig. Jag värdesätter dig.
Du är aldrig ett måste. Jag känner ingen förpliktelse. Du är utvald.
Kanske får det ett eller några lager av mig. Kanske får du alla jag kan visa upp.
Oavsett så är du för mig lika värdefull oavsett. Du är den du är och jag gillar det jag tycker om hos dig. Om det är allt eller delar är för mig ingen skillnad. Du är inte mer eller mindre värd för det.
Du är utvald. Och det med omsorg.
Kram.