om min morgon inte kändes så oändlig

Jag har haft några sociala dygn, igår kväll var det te med cointreau i och idag är det för mycket kaffe. Jag sitter på jobbet och lyssnar på Nationalteaterns "bara om min älskade väntar" och tycker att det är riktigt, riktigt fint. Jobben ramlar in och det är till och med så att jag måste börja planera lite och skriva in i kalendern, något jag vanligtvis är urkass på. Jag måste stolpa upp mina dagar lite för annars blir det så att jag sitter och stirrar ut genom fönstret och bara dagdrömmer som den drönare jag faktiskt är. Och det går inte. Inte med alla dessa jobb. Jag ska till Skåne och jag ska norrut och jag ska hinna med massor av saker.

Min sjuåring och jag går inte alltid jämnt upp de här dagarna. Han bråkar och bänglar och jag är lite frånvarande och sur och det krockar på många sätt. Han kräver mycket och är STOR och ARG eller så bara fjantar han sig och går inte ens att prata med. Våra personligheter krockar ofta, men sen kan jag ju också se likheter. Och häromdagen när han var som allra surast, när han kom nerför trappan och skulle börja skrika och gråta för att han inte fick spela mer dataspel, så fångade jag upp honom där han stod med tårar i ögonen och skrik i rösten, och lyfte upp honom i min famn och där stillade han. Jag bar runt på honom lite som en bebis ett tag, med hans armar hårt lindade runt min hals och allt faktiskt stannade upp lite. Det sura lade sig och vi höll hårt om varandra och jag strök över hans snaggade lena huvud och så viskade vi lite fina ord till varandra. Det känns som att det var ett steg på vägen mot lite mer lugna dagar. Jag vet inte. Det har varit argt sen dess också men LITE bättre.

Och jag försöker vara snällare mot min familj men också mot mig själv. Inte slå på mig själv. Det är svårt men lite lite bättre blir det ju. Jag duger så jävla bra! Det måste jag tänka lite oftare. Min banankaka är grymmast i världen. Bara en sån sak.