Att vakna till liv.

Jazzie 2009-02-24 17:29 (2 kommentarer)
Igår fastnade jag i Mystic River.
Har sett filmen en gång förut och minns att jag gillade den, men kom inte alls ihåg vad den egentligen handlade om.
Pojkvännen hade ingen lust att hålla sig vaken till filmens slut.

När jag straxt innan midnatt kröp ner i sängen där han andades tungt fick jag lusten att krypa intill. Väcka honom med mina händer och läppar. Jag hade verklig lust.

Jag har inte känt lust sen vi träffades. Eller på ett bra tag innan dess heller. Jag har gått att tända upp, men det har inte vaknat någon egen lust i min kropp. Jag har inte förrän jag träffade pojkvännen riktigt reflekterat över detta. Hur länge har det känts så? Efter en del tänkande tillskrev jag två eventuella aktörer.
1. Vintern och mörkret.
2. Mina inte-bli-med-barn-piller.

I förra veckan var jag ju hos dr Piller. Då passade jag på att få en ny hittills för mig oprövad sort. Vad vet jag, piller, mer ljus eller vad det kan var men nu börjar kroppen vakna till liv. Jag börjar få ett sug. Kroppen börjar få en längtan.
Vilken känsla!! Det är som att gå från död till levande.

Jag väckte inte pojkvännen. Istället la mig nära och log för mig själv i mörkret. Kände hur det ryckte i fingrarna och hur de sökte sig till hans hud. Idag vaknade jag på ett strålande humör.

Anni

Tror absolut det kan vara pillrena! Länge leve lusten!

2009-02-24 17:39:38

tori

åh men jaa. lusten har dämpats här sedan jag började med pillrena. den finns ju fortfarande men kräver lite mera jobb. jag hoppas fortfarande att det ska stabilisera sig med hormonnivåerna annars får det bli byte här också...

2009-02-24 17:47:07


Info
Namn
Jazz
Född
-
Hemstad
Stockholm
E-post
-
Hemsida
Medlem sedan
2008-12-27
Antal texter
1 076
Övrigt
Jag fyller 43 år 2018.
Har två barn. Sambon blev Man när prästen vigde oss.

Vi bor halvvägs ut på landet. Bland åkrar, ängar och grusvägar.

De senaste 4 åren har livet gett oss prövningar som fått mig att ompröva vad som är viktigt i livet.
Det har gjort mig lite mer ödmjuk till tid, plats och rum. Gett mig nya perspektiv om vad som är viktigt.
Men det har också gjort mig rädd.
Jag väntar på nästa käftsmäll och tror att om vi planerar framåt i tiden så är det som att be om dåliga nyheter.

Allt får mig att sakta ändras. Till något bättre? Förmodligen inte. Men till något lite annat.
Valspråk

Face it... jag är den jag är vare sig jag vill det eller inte