and I told you to be patient

Jag kan säga att mars kommer att innebära a shitload av jobb för mig. Och det är jätteroligt, förstås, men samtidigt lite skrämmande och stort och läskigt, och vintertröttman som jag alltid bär med mig gör allting svårare. Jag gör mina jobb men alltid väldigt väldigt nära deadline och de kräver alltid mer än vanligt av mig. Eller är det kanske alltid så här? Jag kanske alltid måste trycka ur mig texter under stor ansträngning? Jag vet inte.

Jag är så trött att kroppen värker och trots det har jag svårt att somna på kvällarna, så svårt att jag väljer att sova i eget rum samt har börjat käka lite såna där valeriana.

I helgen firade vi min sjuåring. Han är en stor människa nu, lik sin far på utseendet men med en alldeles egen personlighet, bångstyrig och bänglig och förtjusande. Vi har lyckats avstyra stort kalas för många andra barn, men nästa år får det väl bli. I stället blev det kusinerna och deras föräldrar och farmor och farfar och det var himla fint bara det. Jag som aldrig har haft någon större släkt eller kärnfamiljskänsla i min egen familj njuter av att få vara del av det nu. Det är himla fint.

Och nu har jag gått ner åtta kg sen dagarna före julafton. Jag förstår inte riktigt hur och det känns mest overkligt och jag tror inte att det syns ett dugg men det är ändå en ganska god känsla.