Mitt lilla liv.

Livet är litet i Jazzies värld just nu.
Det är extremt vingligt och det når inte utanför min egen sfär egentligen.
Om jag hade skrivit den här texten igår hade den handlat om hur ljugaktig jag känner mig när jag ler och framställer mitt lilla liv som rätt ok. Att egentligen lurar jag mig själv och alla andra.
Hade texten skrivits igår kväll hade den handlat om hur bra livet trots allt är. Hur bra det känns med pojkvännen och att jag äntligen börjar hitta tillbaka till samvaro. Att jag trivs just nu.
Om texten hade skrivits för några timmar sen hade den skrikit om att livet håller på att välta mig upp och ner och att jag känner bristen på kontroll i varje por.
Hade jag däremot skrivit texten för några minuter sen så hade den handlat om livet skaver ungefär som min BH gör idag. Så trots att det nu går att andas ganska bra så skaver något i bakhuvudet som lägger en grå filt över alltihop.

Nu däremot, nu när jag skriver texten, är jag mest förundrad hur snabbt det svänger. Och så fort det svängt är det som var här nyss helt bortsuddat. Oviktigt. Som om det aldrig hänt. Inte ens en lätt förnimmelse att känslan som finns här och nu inte på något sätt är konstant. Bara huvudets tänkande del vet om det. Känslan är dock inte där.
Dessutom lyssnar jag på Mando Diao, vilket gör det svårt för mig att sitta helt still.

Jag far från högt till lågt.
Jag stannar inte kvar någonstans.
Jag fladdrar iväg av vinden.
En liten pust får mig att virvla runt.
Jag är allt annat än jordad just nu.

Och inget i mitt liv har något med sånt som händer i den stora världen.
Allt är yttepytte. Helt utan skala så det kan växa sig till helt valfri storlek.
Mitt liv är en lottorad.