you're so young, so bored

Alltså, förlåt, jag vet att jag har ett asbra liv, jag kan se det, men just nu är det mest teori. Jag kan inte KÄNNA hur asbra det är. Jag är hemskt ledsen för det. Jag är väl otacksam och dum.

Jag träffar folk och fikar och jag lagar lite mat och jag kramar mina barn och kör dem till dagis/lekis och jag hämtar en massa ved och läser i DN att vedrök är lika illa som avgaser, och sen ligger jag på golvet och stirrar i taket och klämmer på mina revben och är så jävla mycket martyr, jag VET, men jag kan inte styra mina tankar åt något annat håll och så grinar jag lite och så ringer det jobbsamtal och jag känner mig helt arbetsskygg, nog har jag fått ihop några grejer men jag är verkligen inte på topp. Jag vill sova och grina och INTE jobba. Och så är jag så himla blygsam också, jag var och gjorde ett jobb med en ganska känd människa och tog några bilder förstås och han sa "jag kanske kan få köpa några sen?" och jag bara mumlade "njae det vill du nog inte för de blir säkert inte bra, jag skickar nån, du får den". SÅ DÅLIGT.

Häromdagen när jag städade hittade jag min tio år gamla dagbok och jag satt på sängen och läste om hur och när jag blev kär i min man och en sommar då jag var singel och jag tycker att jag är samma neurotiska lilla paket idag, som då, med samma ångest och samma grubbel och lyxproblem, bara lite snyggare och med en hög snygga t-shirts i garderoben. Fast jag ljuger, det ÄR inte enda skillnaden på nu och då, även om det känns lite så. Jag kan helt nyktert se att det har hänt massor sen dess. Men ändå.

Häromdagen tröstade jag mig med att beställa ett par böcker som väger 2 kg vardera. Feta böcker är alltid en källa till glädje. Hoppas att det funkar.

Nu ska jag hämta mina barn och jag ska vara trevlig och ägna mig åt dem och kanske att vi bakar något käckt.