Feedback

En kollega sa till mig en gång
- Feedback ska ses som en gåva. Ta emot den tacksamt och med glädje.

Haha, låter lite högtravat, men i princip har han ju väldigt rätt.
Feedback, oavsett om den är positiv eller negativ, är ett verktyg för att man ska kunna utvecklas åt rätt håll. Och båda delarna behövs faktiskt för att man ska utvecklas (eller att saker ska utvecklas)
Får man bara höra bra saker så tappar man orientering på vad som kan bli bättre. Får man bara höra dåliga saker tappar man känslan att någonsin göra något bra.

Idag fick jag ett SMS från min mentor.
- Har du tid att träffas för lite feedback?
Min mentor är mannen som tycker jag är bra. Han tycker att jag är bättre än bra. Han är min främsta referens när jag söker jobb. Killen har mängder av bra saker att säga om mig. Han vill aldrig något annat än mitt bästa. Att få feedback i från honom borde alltid tas emot med tacksamhet. Eftersom jag dessutom respekterar hans åsikter så borde jag rimligtvis aldrig uppfatta någon form av kritik som obefogad eller icke konstruktiv. Jag borde alltså reagera på hans sms med känslan "Feedback? Ah, spännande" eller i alla fall "Feedback, intressant"

Men icke.
Mitt hjärta rusar. Svettexplosion. Och hela mitt väsen skriker i panik
"Aaaaah, han vill ge mig feedback. Nu har jag gjort något åt helvete fel. Jag kommer att dööööö"
Tiden mellan sms'et och själva återkopplingen är nästintill panik. Jag har svårt att andas. Jag hör inte längre vad som sägs på mötet jag sitter på. Tankarna snurrar runt runt runt. Vad kan det gälla? Sa jag något dumt på mötet imorse? Har jag babblat för mycket istället för att inta lyssnande positon nu när jag är ny och inte riktigt har koll? Vad har jag gjort? VAD har jag gjort? VAD HAR JAG GJORT??

Innan jag började skriva den här Hypotexten har jag diskuterar just det här ämnet med Pojkvännen och min vän H, båda fastnade väldigt i vad min mentor sen faktiskt sa. Vilket inte alls är poängen i mitt resonemang. Så jag tänker inte säga vad han sa. För det spelar ingen roll. Jag borde inte reagera så skräckslaget inför utsikten att få feedback från någon. Än mindre min mentor som vill mig så väl. Jag borde ha en positiv inställning att någon över huvudtaget tar sig tid att återkoppla till mig. Sen kan man bli både glad, ledsen eller arg av det som sägs beroende på om det var något bra, dåligt eller icke konstruktivt som sas. Men att utgå från att hela världen rämnar är en märklig reaktion.

För att illustrera vad jag vill ha sagt så kan jag dra en historia som hände mellan mig och min mentor för några år sen.
Han undrade om jag hade tid att gå in i ett privat samtalsrum. Efter ganska mycket trevande frågor kom han tillslut till vad han ville säga mig. Han hade vid två tillfällen känt en lätt lukt av mögel från mig. Jag kan ärligt säga att det var fan inte roligt att höra. Gå omkring och lukta mögel, hur kul är det? Samtidigt var jag oerhört glad att han sa det. Tänk om han inget hade sagt. Jag kände inte lukten själv. Han sa det ju inte för att vara elak utan för att vara hjälpsam. Kanske hade jag en fuktskada i min bostad som mina kläder fångade upp.
Så, det var inget roligt att höra, men oerhört tacksamt att få.
Och det är min poäng med feedback. Feedback är verkligen en gåva. Man borde ta emot den tacksamt. Så länge den är konstruktiv är den bra oavsett om det är positiv eller negativ kritik man får.

Efter att min mentor gett mig dagens feedback kände jag mig helt slut. Inte för att han sa något som var jobbigt att höra. Utan för att jag hade stressat upp mig till bristningsgränsen innan.
Jag måste nog jobba med mig själv här.
Jag vill faktiskt få återkoppling till det jag gör.
Jag vill faktiskt kunna ta emot det på ett sätt som ger energi istället för att ta allt.