Nu är det igång. Äntligen

Jag har börjat jobba!
Och då menar jag inte att vara på jobbet.
Eller att göra lite smått och gott för att helt enkelt försvara att man får lön.
Jag har börjat jobba. På riktigt.

Dagarna bara flyger iväg och jag hinner inte knappt fatta att dagen redan är slut.
Det är så roligt att vara igång. Det är så roligt att få sträcka ut. Tåget går för full kareta och jag gör mitt bästa att springa ikapp.

Idag har jag till och med glömt att ta min Rosenrot. Jag hann inte märka av att jag var trött imorse.
Förresten... iiiiiiiih... det har jag ju också helt glömt bort.
Vet ni vad som hände igår?
Klart ni inte vet. Hur ska ni kunna veta det. Jag har ju inte berättat det än.

Igår kom min mor hem med en överraskning. Hon ville inte berätta vad innan jag klätt av mig på överkroppen och förberett plats på golvet där jag skulle ligga.
Då plockade hon fram en nyinköpt spikmatta.
Herrejävlar vad ont det gjorde först. När hon högtidligt meddelade att där skulle jag nu ligga i 40 minuter så skrek jag bara rätt ut att det var minsann omöjligt.
Det var inte omöjligt. När hon efter 20 minuter kom in och la en tunn, tunn kökshandduk över mattan så kändes det helt plötsligt som att ligga på en tjock mjuk matta. Trots att spikarna så klart lätt gick igenom det tunna tyget.

Efter middagen var det pappas tur. Hans resa liknade min exakt.
- DET HÄR kan jag ju inte ligga på, var hans kommentar när mamma sa att nu hade han 40 minuter på mattan. Men det gick för honom också.

Mamma provade inte.
Jag ska hem och prova den idag igen.
Hej på er