det går rätt trögt på jobbet. jag har kommit igång med mitt viktiga projekt, men så värst mycket mer än så är det inte och jag ligger kraftigt efter i tidsplanen. det är som förgjort; får jag till det ena så strular det andra, datorn hänger sig eller så blir jag avbruten av något annat. jag kommer inte framåt utan står mest och stampar på samma ställe.
"boka in ett avstämnningsmöte i slutet av veckan" sa min chef till mig i måndags när vi hade planeringsmöte. tanken med det är att jag ska hålla en presentation för arbetsgruppen och berätta hur långt jag har kommit, och det är ju som sagt inte särskilt långt, och så ska de lämna feedback på det, dvs ingenting.
jag undrar om "slutet av veckan" kan få vara typ söndag kväll.
idag ska jag på massage och det känns grymt välbehövligt. sorgen och begravningen och hela alltihop har satt sig i nacken, ryggen, axlarna och det känns som att hela kroppen mest består av ilskna muskelknutor. så går det när man är en sån som biter ihop. förra veckan var jag hos massage-mulder men det kändes som att han bara precis hann nudda vid toppen på ett isberg. nu har jag många tider inbokade för många bistra pengar. plus att jag använder min spikmatta som en jäkla livboj.
alla klagar på att de inte har några pengar och skyller det på att det är januari. för mig har januari i ganska många år vanligtvis inneburit att jag fått lön för en eller två veckor i slutet av december och sedan gått och väntat på en a-kasseutbetalning som i bästa fall kommit någon gång i februari. men i och med att jag äntligen fick fast jobb förra året så har jag för första gången på cirka hundra år haft full lön i december och har därför levt, med mina mått mätt då, i sus och dus hela januari. och jag är inte det minsta pank än.
jag antar att det går att vänja sig vid detta också.
och obs, nu är inte detta menat som någon slags kritik mot de januarifattiga. jag är bara glad (peppar peppar) över att jag äntligen har fått en stabil tillvaro, ok?