så segrar inte döden fast åren har sin gång, så stannar inte tiden, den börjar bara om.
ja, då var den över; begravningen. jag antar att den var vacker och ljus, för så brukar man ju säga. och det var den nog. men det känns som något av det värsta jag har varit med om. lilla fina bebisen som aldrig fick börja leva, vad ska man säga, hur ska man trösta?
men ändå; vi tog oss igenom detta. och stunden efteråt, som jag nog fasat mest för, när man ska sitta och småprata och liksom börja om igen, den blev nog ganska bra.
och sedan hem igen med en väldig logistik som inkluderade bil och tåg och cykel. jag var hemma halv tio på kvällen. mr silence kom fastän jag förvarnat att jag inte skulle vara mycket till sällskap. och vi slocknade som två små ljus i soffan, det var den fredagskvällen det.
vi är ganska försiktiga med orden, både han och jag. så när han säger jag tror vi har en framtid ihop känns det stort. och väldigt bra.