Jag måste få det på pränt

Jazzie 2009-01-16 16:35 (3 kommentarer)
Pojkvännen och jag krisar.
Istället för att jag öppnar mig mer och mer så nådde jag en bit och nu har jag börjat distansiera mig. Det i sin tur får pojkvännen att bli osäker och försiktig. Jag upplever honom som undfallande och utan tydliga gränser. Som om han bara vill säga hur bra, fint och underbart allt är. Det andra behöver inte sägas. Men allt blir bara sämre och det får mig att känna mig som en skit när man aldrig når en stop-skylt. Han fortsätter försöka vara positiv och vänta ut för att se om det är lite vintertrött helt som lamslagit oss.
När jag sen tar upp att det finns en del grejer i oss som inte ritkigt funkar så bra så möts man av ett "Jo, jag vet" eller ett "Jag har märkt det".
Men säg något människa. Säg till när något inte känns rätt för dig. Säg till när jag kliver över gränser. Säg stopp. Dra gräns.

Jag vet inte vad jag känner.
Vet inte om jag är kär i honom. Vet nog ganska säkert att jag inte älskar honom.
Jag är ju ganska knepig när det gäller kärlek. Förälskad kan jag bli halvlätt. Kär behöver lite process. Att älska någon händer väldigt sällan att jag blir på ögonblicket. Oftast ska det krånglas till max innan mitt hjärta ger med sig.
Det gör det svårt att veta om jag inte har nått fram än, eller aldrig kommer nå fram.

Pojkvännen skriver ett bra mail idag. Säger bra saker. Vettiga saker. Tänkvärda saker.
Ger lite struktur. Ord med substans. Det landar fint i magen. För att det inte är sockersött. Det är inte fint, rart och gulligt.
Jag har gullhetsutslag på kroppen.
Känner panik att ligga i soffan, titta varandra i ögonen och le lyckligt men inget säga.
Vad är det? Är det kärlek? Är det lycka?
Samtidigt ger jag så svaga signaler att det måste vara oerhört svårt för honom att ta ledning. Att veta vad som ska sägas.
Jag är där. Men jag är trött. Frånvarande. Om inte kall så kännbart sval. Ointresserad av det mesta. Okelig. Söker space snarare än närhet. Distansierar mig.

Det är ingen bra tid för mig. Det är ingen bra tid för oss.
Jag vet inte hur vi trillar ut på andra sidan.
Nu ska jag ut på krogen med gamla kollegor och dricka öl.

Moot

Relationships... varför kan det inte bara vara enkelt?

2009-01-16 19:25:29

Doriz

Å vad svårt. men det går ju hela tiden upp och ner. Ibland, säger jag, att jag bara varit ihop på REN VILJA. Tur för ren vilja, för annars skulle jag stoppat i soptunnan för länge sedan.
I have no clue.

2009-01-16 19:42:56

Anni

Det kan bli för mycket gull, för mycket närhet, särskilt när man är allmänt stressad och trött på allt, inkl sej själv. Känslor förändras och det behöver inte vara dåligt. Kanske en ny fas?
Men jag håller med om att "för snälla" killar kan vara jobbiga. Då kan jag bli sån att jag bitchar bara för att försöka tvinga honom att sätta stoppgränsen, provocerar för att se var den går. Och jag VILL egentligen att han säjer stopp, för jag vill inte vara så jobbig. Lite tonårstrots kanske? Vet inte alls om du är lika knasig som jag dock...

2009-01-16 20:03:48


Info
Namn
Jazz
Född
-
Hemstad
Stockholm
E-post
-
Hemsida
Medlem sedan
2008-12-27
Antal texter
1 076
Övrigt
Jag fyller 43 år 2018.
Har två barn. Sambon blev Man när prästen vigde oss.

Vi bor halvvägs ut på landet. Bland åkrar, ängar och grusvägar.

De senaste 4 åren har livet gett oss prövningar som fått mig att ompröva vad som är viktigt i livet.
Det har gjort mig lite mer ödmjuk till tid, plats och rum. Gett mig nya perspektiv om vad som är viktigt.
Men det har också gjort mig rädd.
Jag väntar på nästa käftsmäll och tror att om vi planerar framåt i tiden så är det som att be om dåliga nyheter.

Allt får mig att sakta ändras. Till något bättre? Förmodligen inte. Men till något lite annat.
Valspråk

Face it... jag är den jag är vare sig jag vill det eller inte